29 oktober 2010

Brevet till dig, sex månader senare...

Malin,


Jag började skriva ett brev till dig ett par dagar efter att du försvann ifrån oss. Minne efter minne poppade upp och jag ville skriva om allt. Men så tog det stopp. Jag orkade inte skriva mer, och nu har brevet legat på sängbordet i ett halvår. Ett halvt år! Det går inte att fatta. Det går inte att fatta att det gått ett halvt år, och ändå inte går att fatta.


Well, här är första delen av brevet till dig.


Jag önskar att det var i ett annat sammanhang som jag fick säga detta till dig. På din 30-årsfest eller på ditt bröllop till exempel. Jag vet att du skulle ställt till med fabulösa sådana fester, du festfixare där! Jag skulle vilja se dig i ögonen när jag försöker sammanfatta varför du är en så härlig del av mitt liv. Sen skulle vi skåla, och svänga på rumpan lite:)


Den snälla. Du var så snäll. Snällare än ditt eget bästa. Men vad göra åt det när man har ett så snällt hjärta som du?! Typiskt att det hjärtat inte var lika snällt mot dig... Även om folk kunde utnyttja din snällhet ibland vill jag att du ska veta att jag är ganska säker på att alla dina vänner älskade dig på riktigt. Vi önskar att vi kunde varit lika snälla tillbaks, men vi vanliga människor orkar inte alltid det...


Festfixaren. Fest, fest! Vi måste ha fest! Ditt hem blev till partypalatset. Världens största soffa, så att alla kunde få plats. Myspys-balkong, så att alla som hängde där skulle trivas. Snacks; sött och salt, och till och med ismaskin i kylskåpsdörren! Världens bästa sminkskåp som tjejerna alltid trängdes vid och beundrade. Lekarna. Julklappsbyte, äggjakt, världens bästa music quiz’s. Monopol, med egna regler! Okej, då blev vi lite arga;)


Vissa sa, efter att min syster gick bort ungefär lika gammal som du, att hon hade bråttom genom livet. Att man liksom kunde förstå det nu... Jag tänker lite likadant om dig. Visst, det är lätt att efterkonstruera, men många av dina utmärkande drag visar på detta och gjorde att du faktiskt hann få ut mycket av det liv du fick. Du har rest runt världen. Du var aldrig den som bangade, alltid den som gjorde planer OCH som såg till att genomföra dem. Med dig var det mycket snack OCH mycket verkstad. Du dokumenterade även allt, så att vi kan minnas allt vi fick uppleva med dig lättare. Och du var alltid rätt att missa det roliga. Du ville va me!


Ja... där orkade jag visst inte skriva mer. Ville skriva om fler sidor av dig. Innehållande goda muffins, picnic, coca cola, listor, planer och omhändertagande. Jag orkar faktiskt inte idag heller. Men snart ska jag skriva om dem också!


Jag fick inte känna dig så länge Malin. Men du han verkligen bli en riktig vän. Jag minns väl första gången vi träffades. Jag skulle kolla på Seventribe och träffa Marcus bandmedlemmar för första gången. Och innan skulle jag hänga på deras flickvänner och andra kompisar. Jag var skitnervös. De verkade ju superfarliga alla i det där bandet och tjejerna skulle säkert inte alls gilla mig, som ju var alldeles ”vanlig”. Marcus hade bestämt att du skulle ta hand om mig. Så utanför Tabasco ringde han och du kom ut och hämtade mig, som en barnvakt, haha:) Kvällen var supertrevlig. Ni var ju varken farliga eller konstiga utan bara supertrevliga, snygga, härliga tjejer! Redan från början kände jag mig välkommen i gänget och sen blev vi verkligen vänner och du förblev inte bara min pojkväns kompis. För övrigt så kan jag hälsa att Marcus saknar sin tjejkompis nåt enormt. Han uppskattade din vänskap så himla mycket!


Ibland kan jag känna att jag inte har rätt att vara så ledsen, som många av dina andra vänner. De som kände dig bättre och längre. Men jag är å andra sidan väldigt ledsen över den vänskap jag aldrig fick tid till med dig. Att jag inte fick lyckan att lära känna dig längre och bättre. Och ändå så hann du göra ett stort avtryck i mitt liv, och i mitt hjärta.


Tusen pussar och kramar till dig, var du än är.


Lasagne

Lagar Lasagne....
Jag tänker på dig varje dag men ibland tänker jag inte bara utan minns.
Det är alltid roliga saker, för du var alltid rolig.
Lagar lasagne och tänkte: Detta gjorde Malin i sömnen...bokstavligen!!!
Kommer ihåg hur du berättade att du vaknat på morgonen och såg att du i sömnen lagat lasagne, med béchamelsås och allt.
Då skrattar jag lite för att sedan brista ut i gråt.....
Kärlek <3

Kära Malin.

Vår vänskap började för ca 18 år sedan i grushallen. Jag minns det som igår. Jag hade spelat i ett sämre fotbollslag i flera år och sett upp till alla som spelade i VIK, bla dig Malin. En dag fick jag chansen att komma på VIK:s träning. Jag var ca 10 år och så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Alla blängde på mig när jag kom. Hasse, som var tränare, bad oss dela in oss två och två och min första tanke var "jag kommer bli över". Men då klev min blivande kompis Malin fram och sa något i stil med "ska vi va?" Jag blev så glad så jag minns det än idag.

Under de kommande mellanstadie-, högstadie- och gymnasieåren umgicks vi en hel del. Förutom att vi spelade fotboll sov vi ofta över hos varann och dessutom var vi brevkompisar. Vi var med i något form av nätverk så vi hade väl ca 50 brevkompisar var runt om i sverige som vi inte ens hade träffat. Kan tyckas konstigt, men riktigt kul tyckte vi då. Jag introducerade dessutom Nirvana för dig för jag tyckte du bara hade töntiga samlingsskivor. Kurt Cobain blev din idol och du tapetserade dina väggar med nirvanaplanscher till Hasse och Meidis förtret.

På senare år har vi inte umgåtts lika frekvent men trots det har det känts som igår varje gång vi har setts. Vi hade kommit överens om att vi inte behövde ha dåligt samvete för att vi inte hörde av oss på ett tag för vi visste båda att vår relation skulle vara för evigt iallafall.

Eftersom jag inte har facebook, trots att du har tjatat på mig tusen gånger Malin, så tog det ca en vecka innan jag fick reda på att du hade blivit sjuk och låg på infektion. Jag blev jätteledsen när jag fick veta det och åkte och hälsade på. Efter det blev jag lite lugnare för jag tyckte du såg så pigg ut trots allt.

När du sedan hade blivit ännu lite bättre åkte vi till Pizza Hut och åt en kväll. Sen ville du ha skjuts till Hälla för du BEHÖVDE köpa skor. När vi kom dit så var det 10 min kvar tills de skulle stänga. Du ville gå in på Lindex och kolla men jag sa "är det inte bäst att vi koncentrerar oss på de där skorna först?" Du gick med på det. Sen gick vi in på Stadium och du köpte ett par converse och på vägen tillbaks skulle du in på HM. De hade dragit ner halva det där gallret vilket för mig betyder "inga fler får komma in". Men du hoppade under på dina kryckor så det var bara att följa med för min del. Tillslut hade alla kunder lämnat HM utom jag och Malin för Malin kunde inte bestämma vilken lukt hon skulle ha på sin hudlotion och vilken färg hon skulle ha på nagellacket. Jag sprang och hämtade nagellack av alla möjliga märken och färger för jag ville ju bara lämna butiken men det enda svaret jag fick av den coollugna Malin var "det där har jag redan". Jag sa "du kanske inte behöver några fler då". Men det var klart hon BEHÖVDE det. Vi skrattade. Så typiskt Malin. Malin älskade grejer och hon var så väl medveten om att jag hatar grejer. Vid något tillfälle gav hon mig en lite plastbit som kom från något särskilt ställe. Hon sa att jag alltid skulle ha den med mig för den skulle ge tur och jag bara tänkte åååå maaaaalin!

Men gud vad roligt jag har haft tillsammans med dig Malin. Jag är för evigt tacksam över att vi kom varandra så nära. Nu har jag ramat in ett kort på dig som jag har på byrån så jag ser dig varje dag. Jag hoppas du ser att dina föräldrar har smyckat den finaste graven på Hovdestalund och det är din. Sist jag var där berättade jag för dig att jag och Tobbe ska ha en bebis i vår. Jag hoppas och tror att du hörde det. Jag är så ledsen över att den inte kommer att få träffa dig men jag ska berätta om dig när den börjar förstå.

Jag saknar dig nå grymt.

Puss och världens längsta kram från Linnéa

23 oktober 2010

Ja kan inte tro att det är så. Det slår mig plötsligt, att jag inte kan tro att det är sant. Jag tror inte på det. Jag förstår det inte. Ja saknar dig. Jag vill inte att du ska va borta. Det gör ont i mig. Och det gör ont i alla andra och det är så orättvist. Livet är så orättvist. Jag älskar dig Malin.
Jag tänker på er alla, malins käraste vänner och familj, tänker på er alla och känner med er.

Äntligen.

Så igår kändes det bara rätt... knatade iväg till Hovdesta lund för att besöka den stensatta graven. Detta har jag dragit mig för ända tills nu.. nån mental blockering, fick för mig att jag inte skulle palla att se hennes namn inristat i sten.

Men ack så fel jag hade.
Det var svinkallt och det hann bli kolmörkt ute samt att det var fullmåne. Nästan löjligt... Jag tänkte när jag gick där bland alla gravar att jag borde varit nojig, men förmodligen höll Malin alla gastar i schack =)
Väl framme var jag genomfrusen, men blev på nåt konstigt sätt varm då jag såg stenen.
Den var så fin. Lite typiskt Malin så var den finast av alla, stod verkligen ut och var finast pyntad =) Det fick mig att skratta för mig själv.
Jag tog av mig vanten och lade handen på stenen. Konstigt nog kändes den ljummen.

Men det var märkligt ändå.. Malin är så mycket mer för oss än ett namn på en sten. Så det kändes inte alls som jag trott. För mig personligen kändes hon inte mer där än någon annanstans, och det fick mig att må bättre. Dels känner jag ingen oro för att besöka stenen framöver och dels fick jag återigen bekräftat att hon alltid kommer vara med, var man än är.

Älskade vän, du är så oerhört saknad

//Micke

22 oktober 2010

Att tappa andan

Sitter och filar på det sista i texten som kommer läggas på den låt vi snart är klara med.
Och plötsligt sker det som händer då och då; man bara tappar andan.. tomheten blir total och det känns som man slänger sig ut i en djup, svart avgrund.
För att komma i närheten av känslan rent fysiskt så får jag tänka ihop tillfället då jag i mellanstadiet landade på nacken efter ett höjdhopp och tappade luften, samt tillfället då jag hoppade fallskärm första gången. Och kanske lite när jag lyckades bli utsatt för oprovocerat våld i vintras och blev sänkt av en knytnäve.
Det är bara fysiskt. Mentalt är värre. Som att få reda på hur stort universum är eller så...
Fyfan Malin...

Will I Know
You put my life on hold
Since you left us all
All these lonely nights
Darkness will prevail

Why can I feel your soul
When you've passed away

Who am I to cry
Tears that makes me blind
Will I ever find
Will I find if I die - Will I find If I die

Will I know when I believe
I canʼt see it all

So can you show me now
In a gentle way
That youʼre still around
Though you've passed away

Why can I feel your soul
When you've passed away

I will always cry
Tears that makes me blind
Will I ever find
I will find when I die - I will find when I die

Will I know when I believe
I canʼt see it all
You will always be my sun
Darkness canʼt prevail

20 oktober 2010

Ja du Kim, konstigt var det och konstigt är det.... För några dagar sen var jag vid hennes grav tre gånger på två dagar, jag la en sten där och det var bara overkligt, det är så overkligt!
Jag har haft så många dagar nu då jag saknar ihjäl mig!! Tänk om hon bara kunde vara med oss och skratta! Tänk vad vi har skrattat!! Jag kan höra och se Malins skratt. Ingen skratta som hon! Så man blev skrattig bara av att skratta med henne! Hon var inte klok! Alltså på ett bra sätt... Malin och jag kunde bara kolla på något och fatta exakt vad den andra tänkte. Jag blir så glad då jag tänker på det. Men sen kommer andra sekunden då jag blir alldeles ledsen för jag kan inte göra det igen. ÅÅÅÅ MAAAALIIIINNN!!! Nu har jag så mycket saker som jag bara vill berätta som just DU skulle förstå och vilja höra och du skulle skratta! Men du....Jag tror du skrattar! Jag vet att du skrattar! Det skulle vara konstigt om du gjorde nått annat!
Jag älskar verkligen dig fin, finaste Lurk!

19 oktober 2010

den 1maj 2010

en konstig dag. dagen då du malin lämnade oss och blev en ängel.

Jag minns segment från den där dagen. jag minns låten som spelades i bilen påväg hem från mamma. hur jag och mina systrar satt och skrattade.
jag var vid den här tidpunkten helt ovetandes om den kamp du måste ha gått igenom just då.

när jag hör stereo love med edward maya, (sommarens hit) så är det av blandade känslor.
Av glädje.. för att jag fick chansen att lära känna dig. och av sorg.. för att du dog.

Jag minns hur jag satt hemma framför datorn och min telefon ringde. det var din mamma. hon sa att du var död.

efter det försvann marken under mina fötter. jag ringer anso och berättar för henne.
vi var två vrak som tillsammans tog oss till akuten där malin låg.
Att se henne död var det sjukaste jag vart med om. det är än idag den mest overkliga känslan.

Att Malin skulle dö av sviterna av en blodförgiftning är så obegripligt och så tragiskt, likväl som overkligt.



Jag saknar henne så mycket att det värker i hjärtat. Jag önskar att hon fanns kvar här bland oss så vi slapp ha den här himlans jäkla bloggen!

Tomt utan dig...

Nu har jag besökt din grav, fruktansvärt att se ditt namn på en sten.
Min vackraste vän, saknar dig något fruktansvärt.
Du ska veta att jag tänker på dig varje sekund, jag är ledsen men mest arg, arg på den eller det som tog dig ifrån oss som älskar dig så mycket. Trodde det skulle bli lättare men det blir bara jobbigare och jobbigare.... Hoppas verkligen du har det bra där du är och att du kan se oss. Ibland säger jag ditt namn högt så du ska veta att jag tänker på dig, ifall du är runtomkring mig.
Tänder ett ljus för dig varje dag. En gång hällde jag till och med upp ett glas vin till dig. (vet att mormor gör så ibland).
I andra länder lever man närmare de som har gått bort, i Sverige är det som att man bara ska skjuta det åt sidan.
Tog med din paljett väska och halsduk på en sväng på stan i lördags också, kändes bra att ha dig vid min sida. Lana fick din lilla kanin och grisängeln. Hon säger att det är Malins och att hon passar dom åt dig. Tycker det är fint att hon pratar om dig, vet hur mycket du älskade henne.

Skriver snart igen <3

Din bästis (bland många andra) <3
Sandra