28 juli 2012

Körkort

Jag skulle kunna använda den här bloggen till att vädra min egen svarta sorg men jag vill inte göra det. Jag vill hellre använda bloggen till att skriva om mina minnen med Malin. Dels för att jag vill berätta om vilken fantastisk fin person som Malin var och jag vill också hålla Malins minne levande. Vi är på Gåsö just nu men jag var tvungen att göra en snabbvisit i Västerås häromdagen. Bl.a skulle jag titta på en fastighet på Hässlö. Jag stannade bilen utanför den fastigheten och då kom jag att tänka på att det var precis här som Malin och jag gjorde hennes första övningskörning för körkortet. Jag tyckte då att det var en perfekt plats att övningsköra vid. Det är platsen där flygledartornet och Hässlö Spa ligger. Man kan köra runt, runt. Ganska fritt från trafik. Perfekt för att öva att starta och stoppa, att gasa och släppa upp kopplingen. Vi körde runt, runt, stannade och körde. Vid ett tillfälle stannade vi bilen och Malin skulle göra allt från början, dvs starta motorn, blinka, kolla i backspegeln, titta i döda vinkeln, gasa och släppa upp kopplingen och så iväg. Det började inte så bra. Malin missade att starta bilen men hon märkte det inte. Och jag sa inget om det. Hon blinkade, kollade backspegeln, tittade vid den döda vinkeln, gasade och släppte upp kopplingen. Men inget hände. Motorn var ju inte igång. Då sa jag: Malin, det kanske går bättre om du startar bilen. Jag tyckte det var roligt men Malin blev vansinnigt arg. Nu åker vi hem skrek hon och det gjorde vi. Det blev tyvärr ingen mer övningskörning. Sedan flyttade hon till Göteborg. Det gick väl ett år eller så och så kom hon hem en helg. Vi satt i köket, Meidi, Lotta, Malin och jag. Så lade hon plötsligt upp ett kort på bordet. Jag tittade på kortet men fattade inte riktigt vad det var. Men ser du inte var det är, sa Malin. Då såg jag. Det var ett körkort. Hon hade fått sin revansch. Hon hade tagit körkortet i Göteborg. Mamma Meidi var inblandad och de hade verkligen hållit det här hemligt för mig. Naturligtvis blev jag jätteglad och det var verkligen bra gjort att ta körkortet i Göteborg som ju är en helt annan trafikstad än Västerås och långt ifrån körningen på Hässlö. Malin var en bra bilförare och hon var verkligen inte rädd av sig. Med ett färskt körkort körde hon bl.a ned genom Europa. In i trafiken i Paris. Och hon älskade verkligen att köra bil, min älskade dotter Malin. /pappa/

23 juli 2012

Malins uppväxt

Häromdagen hittade jag ett dokument i min dator. Malin har beskrivit sin egen barndom. Vet inte riktigt när hon skrev det men hon var väl kanske 18-19 år. "Jag heter Malin Tolf och är född och uppvuxen i Sverige och Västerås av båda mina föräldrar Hasse och Meidi. Jag har i stort sett bott i samma hus hela mitt liv. I alla fall större delen av mitt liv. Jag har växt upp utan ekonomiska bekymmer med både en arbetande mamma och pappa som tillsammans äger Skandia Försäkringskonsult. Jag har en syster, eller det är min halvsuttet. Vi har samma mamma men inte samma pappa. Pappa har ett barn och det är jag. När jag föddes den 10:e juni 1982 var min syster 17 år. Hon flyttade sedan hemifrån när hon var 18 år så vi har inte vuxit upp under samma tak men hon har ändå alltid varit runt mig,ofta hemma hos oss och tagit hand om mig. När mamma slutade med mammaledigheten var jag hos dagmamma, men efter det, vid 4 års ålder började jag på dagis vid Önsta Gryta. Där fick jag många kompisar innan vi flyttade så ag fick byta dagis. Men det resulterade i nya kompisar. Jag har aldrig haft svårt att ta kontakt eller lära känna nya människor. Vilket inte har varit något problem. Jag tror att dagistiden har påverkat mig positivt, bland annat för att jag har blivit en väldigt social person och det tror jag kan beror på just dagistiden med jämnåriga barn. Det var bra för mig eftersom jag inte har några jämnåriga syskon. Men jag har också varit lite av en ensamvarg, lekt mycket själv. Jag har en väldigt livlig fantasi vilket ännu sitter kvar. Jag fantiserade ofta och tänkte väldigt mycket och det gör jag fortfarande. Men samtidigt är jag så himla sällskapssjuk och har jättetråkigt när jag är själv. Då tänker jag ofta mycket och det kan reta gallfeber på mig att jag bara tänker och tänker. Det kan vara förvirrande att tänka mycket. Jag tycker om och trivs där det är mycket folk och jag är ofta den som sitter kvar längst, t.ex på ett fik. Mina intressen är inga större sysselsättningar men jag tycker om att umgås med mina kompisar, fika, resa, måla, skriva, titta på film, promenera, hälsa och kost, åka snowboard, kläder, musik, och lite såna saker. Några dåliga sidor som jag har är att jag är väldigt envis, impulsiv, lättirriterad, slösaktig, kort stubin, sällskapssjuk, tycker ofta att saker blir långtråkiga, svårt att sitta still. Några bra sidor hos mig är att jag är glad, positiv,lojal, generös, sprallig, äventyrslysten, tycker om att resa, snäll. Envis och impulsiv kan lika gärna vara positivt som negativt. Min mamma är väldigt snäll och omtänksam och vill alltid allas bästa. Hon är också den mest generösa och givmilda person som jag vet. Men hon är också pedantisk och lättstressad och vill ha allt på sin plats, vilket jag är tvärtemot och väldigt slarvig. Det är konstigt att det har blivit så eftersom jag alltid har blivit uppfostrad att plocka undan efter mig. Men icke sa Nicke, slarvig blev jag. Pappa är också väldigt väldigt snäll. Nästan för snäll och lite väl överbeskyddande ibland vilket kan bli lite jobbigt ibland. Kan bero på att jag är hans enda barn. Han har väldigt svårt att bli arg och skrika. Han är mer den lugna typen som hellre reder ut saker och ting genom att prata om det så att alla kan bli nöjda och glada. Många tror att det är negativt att växa upp utan jämnåriga syskon. Det brukar vara folk som har jämnåriga syskon och trivs med det och som brukar TRO att det är dåligt men jag tycker inte att man ska prata så mycket om saker man inte vet något om. Jag trivs jättebra som jag har växt upp. Om man inte vet hur det är att växa upp med jämnåriga syskon är det inget man saknar." Skrivit av min älskade dotter Malin

19 juli 2012

Vårt London

Snart är det dags för OS i London. Jag skall åka dit några dagar tillsammans med Morningclub, mitt gymgäng på 25 gubbar. Det är med blandade känslor som jag åker dit. London var min och Malins favoritstad. Vi åkte dit tillsammans, bara hon och jag. Många gånger. Vi började när hon var tonåring och sedan fortsatte det. Jag har så många minnen från alla resorna vi gjorde. I början gick vi på marknader och handlade mycket av det som tillhörde tonårsåldern då. Skinnjackor, metallsmycken, ringar och en massa krafs. Senare blev det vanlig shopping på Oxford Street. Varje gång skulle vi också gå på någon musical. Vi blev båda väldigt förtjusta i Fantomen på Operan. Malin älskade den. Det blev en tradition, att alltid se den. Så gick vi på fotboll förstås. Att äta gott blev också en viktig sak i London. Ett tag var ju Malin vegetarian. Vi jagade runt i hela London för att hitta bra vegerestauranger. En gång hade jag skrivit upp namnet på 4 restauranger. Den första skulle ligga ganska nära hotellet. Jag hade en adress. Fram med kartan och så gick vi. Vi gick och gick men det var något konstigt med adressen. Malin var hungrig och blev alltmer otålig. Till sist fick jag inse att vi inte skulle hitta restaurangen. Vi stannade en taxi och jag bad taxichauffören åka till restaurang nr 2, en Italiensk restaurang. När vi kom fram var den stängd. Så kunde det vara på måndagar. Vi försökte på restaurang nr 3. Samma där. Då tog chauffören min lapp, tittade på den och sa att han kände till den första restaurangen. Den som vi inte hittade. Han åkte och till sist stannade han. Och var stannade han? Jo, utanför vårt hotell. Den låg på andra sidan gatan. Och vilken restaurang. En mycket obetydlig entré. Men när vi kom in öppnade sig ett helt landskap med palmer och vattenfall. Och den japanska maten var fantastisk. Nu åker jag till London utan dig Malin. Det kommer att bli tungt och svårt men jag har valt att åka ändå. Men inget blir som det var med dig. Våra resor till London var en höjdpunkt för mig och jag vet att du tyckte likadant. Månaderna innan du gick bort bestämde vi att vi skulle åka på en ny resa. Vi skull se en Championleagematch. Det lovade jag dig. Men det blev ju inte så. /Pappa/

18 juli 2012

Min bästa vän!
Jag saknar dig så, finns ingen som du!
Jag saknar min bästis, varje dag, varje minut <3

Älskar dig utan sans!
Sandra

13 juli 2012

Vår älskade Malin!

Vi fick vårt sista svar från Socialstyrelsen, det har varit mycket klander på hur Malin behandlades men man hade inte varit med om detta som Malin fick. Men nu skall rutinerna ändras och man ska operera tidigare, hade dom gjort det på Malin så hade hon klarat sig skriver dom.
Men för Malin och oss andra är det tyvärr försent. Det känns bittert och mycket sorgligt!
Vårt liv har tappat sin mening. Men vi har ju ju Lotta med familj kvar som håller oss vid liv.
Mamma och Pappa! Vi saknar dig så.

5 juli 2012

Det här talet skulle Micke hålla på Malins Minnesdag hemma hos oss, men hans röst sprack så jag vill gärna att det skall komma in på Malins Minnessida istället. Det är så himla fint. Meidi och Hasse.


"Hur är detta möjligt. Det har gått två år. Men det känns som igår.

Denna tragedi har ställt min tillvaro upp och ner. Länge hade jag en konstig känsla av ovisshet kring vad min saknad och relation till Malin betytt jämfört med någon närmre anhörig. Trots allt tillhör jag skaran av personer som kom att lära känna henne i den senare delen, i vad som skulle visa sig vara, hela hennes liv.

Jag kunde känna en märklig “inkräktande” känsla, att man kanske skulle störa.. det finns ju vänner, för att inte nämna släkt och familj som känt Malin bra mycket längre och på många punkter även bättre.



Men en dag för inte alls länge sen insåg jag vad min lilla del betyder i sammanhanget.



Det är som ett pussel



Då Malins barndomsvän Ida ska gifta sig i sommar så har Hasse inför detta tagit på sig den ofattbart tunga uppgiften att ta fram videosekvenser på Ida från deras gemensamma barndom, då han varit väldigt flitig på att filma under deras uppväxt. Och eftersom jag kan lite filmklippning så har jag erbjudit mig att hjälpa till.

En dag satt jag med för att kika igenom några band för att hitta rätt band och avsnitt. Hjärtskärande är bara förnamnet. Men för mig blev det även en annan märklig upplevelse. Bilden av vem Malin egentligen var klarnade, ungefär som när man lägger ett pussel.

Omisskännlig var hennes energi och drivkraft. Hennes fantasi. Hennes oerhörda vilja att något hela tiden skulle hända. Sprallig… men ändå noggrann. Spontan men ändå klarsynt. Jag fick bl.a. bevittna hur hon såg till att Hasse filmade någon form av TV-program där hon och Ida var programledare, komplett med egenförfattade tittarbrev och tävlingar. Och de samlade “skatter” i skattviken på Gåsö.. -I princip skräp som drivit i land, förklarade Hasse hjärtligt.. eller de mängder av porslinsskärvor som skulle limmas ihop och återta sin forna form av tallrikar eller skålar.. just i det klippet tyckte jag mig skönja ett visst tvivel hos Ida.. annars återspeglade klippen genomgående två flickor som skulle göra vad som helst för den andre. Och Hasse hörs stundtals bakom den flitigt använda kameran, med sitt karaktäristiska ja jo… men jahaa.. mmm



Bilden, pusslet av Malin klarnade.. hon var ju exakt likadan under den tid jag fick dela med henne. Hon såg till att vi alla i bandet och vänner runt omkring helt enkelt umgicks. Då pratar vi inte bara fika utan det skulle fixas, trixas och styras, planeras och göras, som ingen annan gör.. från TV-spelskvällar och filmmys, festiviteter till aktivitetsdagar, paintball och grillning, bad, wakeboard och resor, gå på fotboll, utflykter och firanden, pepparkakshus, julklappsbyten, nyårssupéer och stora påskfesten, Hon knöt samman oss som vänner. Ett nav i livets hjul.



Det större pusslet.

Gåsö.

Nu blev det aldrig av att jag upplevde denna betydelsefulla plats tillsammans med Malin.

Men jag har sett otaliga bilder därifrån.

Jag föreställer mig Gåsö som en tavla. Västkusten från sin bästa sida.

Där det havsblå och himmelsblå endast skiljs åt av bergsgrå kobbar och skär. Fiskestugor och bryggor utspridda som små modellhus på öarna. Solsken, skärgården badar i dess guldaktiga skimmer.



Tavlan är ett pussel.

Men det är något som inte stämmer. I hörnet där solen bör finnas avbildad, är bitarna liksom tomma… som om att jag kan ana.. minnas, men inte se vad som ska finnas där för att motivet ska vara komplett.

För er Meidi och Hasse föreställer jag mig att dessa bitar inte bara är tomma, utan helt och hållet saknas. Där solen ska vara gapar hålrummet tomt och förödande. Pusslet kan inte bli komplett. Någonsin.

Meidi säger ofta, utan er vet jag inte hur vi skulle klara oss.. och jag har lika ofta undrat, men va… vad har just jag tillfört..? Men det är här jag kommit till viss insikt.

Allesammans här bär på olika pusselbitar som kan påminna om vad som ska finnas i det tomma hörnet av motivet.

Vi är de blanka bitarna som på sätt och vis kan överbrygga det gapande hålet



Allas vår saknad och sorg är enorm inom våra ramar för vilken relation man hade till Malin.

Ett är ju säkert, föräldrar skall aldrig behöva genomgå att överleva sina barn.

Och en sak har Hasse då och då skrivit, Malin var min stora kärlek. och det slog mig att det är det närmsta jag kan komma att ana hur det känns för er varje dag:

Att tänka sig in i att få sin stora kärlek ryckt ifrån en av självaste döden… då .. kan jag börja ana den smärta ni bär på.



Jag vill framföra det ödmjukaste tack att ni så kärleksfullt tar emot alla oss och bidrar till allas våra pussel av Malin, så tavlan aldrig bleknar."