27 december 2012

Tomatvägen

Tomatvägen, där växte Malin upp. Hon var 3 år när vi flyttade dit. Ett gammal villa, byggt på 40-talet. Helt omodern men med ett jättefint läge invid skogen mot vattentornet. Vi byggde om och till huset. Till sist blev det väldigt fint. Där trivdes vi hela familjen. Inte minst Malin. Nära till dagis. Några hundra meter från vårt hus. Malin har ju själv beskrivit hur bra hon trivdes där och att dagis betydde mycket för henne som person. Hemma var hon aldrig sysslolös. Hon lekte med allt och alla. Hade en fantastisk energi och fantasi. En gång lekte Malin med sin kompis Lotta i skogen intill huset. De hade byggt en enkel koja men tyckte inte att den var så bra. De ville ha något bättre. Så kom de in till mig. "Pappa du måste hjälp oss! "Jaså med vad frågade jag. "Jo kojan blev inte så bra. Vi måste ha ett hus där. Du kan väl bygga ett åt oss." Det var inte alltid så lätt att ordna med allt som hon ville. Malin hade ett eget rum alldeles intill vårt sovrum. Hon hade en alldeles egen rutin när hon skulle lägga sig. Hennes "gubbe" som var en sliten liten tygdocka som var en hockeyspelare. En souvenir från min hockeyklubb VHC. Den skulle man blöta så att hon kunde gnugga ena armen mot sina slutna ögon samtidigt som hon drack ur vällingflaskan. Sen somnade hon. Mitt i natten vaknade hon. Ropade på mig. Det var bara att hämta henne till min säng. Där somnade vi, Malin och jag. Ock så gubben förstås. När hon blev äldre byggde vi om ett rum i källaren. Ett ganska stort rum där hon kunde vara för sig själv. Ibland hade hon och kompisarna killar på rummet. Men jag var noga med att det inte skulle bli för sent om kvällarna. En gång gick jag ner till henne och sade till killarna att nu var det dags att gå hem. Visst. De sa hej och gick. Lite för enkelt tyckte jag. Jag smög ner för trappen och mycket riktigt, genom källarfönstret såg jag ett par ben som ålade sig in genom fönstret. Jag väntade tills han nästan hade kommit igenom med hela kroppen. Då ropade jag: Jaha och vad håller ni på med? Jag trodde killen skulle svimma. Det blev en snabb reträtt.
Så småningom flyttade vi till Gustavsgatan, där jag hade växt upp. Malin var 17 år och jag tänkte att det inte gjorde henne så mycket. Snart skulle ju hennes vuxenlivet börja och hon skulle flytta hemifrån. Men jag mins den sista gången som vi var där hon och jag. Huset var tomt. Vi gick ner till hennes rum. Hon satte sig på golvet och grät. Då tyckte jag så synd om henne och jag undrade naturligtvis om vi hade gjort rätt. Men hon kom ju att gilla även Gustavsgatan. Strax innan hon gick bort så frågade hon om jag trodde att det skulle vara möjligt för henne att överta huset när vi blev äldre. Jag svarade att vi får väl se vad som händer i framtiden. Men allt är väl möjligt.
Nu är snart julen förbi. Tack och lov för det. Det är en svår tid. Fullt med minnen. Vi har alltid haft våra traditioner i familjen. Nu känns de ganska betungande. Men visst julmaten och samvaron med övriga familjen känns fortfarande viktig. På Annandagen var vi 17 personer hemma hos oss. En stor del av släkten inklusive min syster, hennes yngsta barn Joakim och så min mamma som tyvärr blir allt sämre.Det är hårt att se människor bli gamla och skröpliga. Annars gick det bra även om det känns fruktansvärt tungt att Malin fattas. Hon som älskade att ha folk omkring sig. Hon hade blivit en medelpunkt på kalaset. Och så ensamt allt känns när hon inte är med.
Men den här julen har jag ändå anammat en uppmaning från en förening som jag är med i, VSFB - Vi Som Förlorat Barn: lyssna på dig själv. Gör det som känns bäst för dig." Därför har jag med familjens goda minne avstått från det här med tomte och julklappsutdelning. Det har blivit mer vila och eftertanke, besök på kyrkogården. Tack alla som skickat uppmuntrande mail eller inlägg på Facebook. Framför allt ett tack till Malins alla kompisar som verkligen brytt sig om hur vi mår.

15 december 2012

Sälen

I morgon åker jag till Sälen. Är bara där en enda dag. Köket i lägenheten i Tandådalen är helrenoverad. Skall bli intressant att se resultatet. Malin var 9 år när vi köpte lägenheten. Hon var där varenda vinter i alla år. Ofta tillsammans med Ida. Hon trivdes verkligen där. Gick i skidskola och blev en duktig skidåkare. Varje år fick hon ett diplom som vi hängde på väggen vid hennes säng. Det blev många. När Malin gick bort åkte jag upp till lägenheten och tog ner alla diplom. Det var verkligen tungt och ledsamt.
Malin och Ida hade en otrolig energi. Ned till skidskolan. Åkte skidor tillsammans med gruppen några timmar. Hem och åt lunch. Så ut igen. Eftermiddag i backen. När liftarna stängde kom kälkarna fram. Sedan middag och efter det gick dom ut på baksidan och byggde snögrottor och snögubbar.
Malin och jag åkte ofta upp själva på sportlovet. 1994 var det OS i Lillehammer. På måndagen, dagen efter avslutningen så fick vi för oss att åka hela långa vägen till Lillehammer. Vi vandrade på gatorna, kollade på arenorna. Sedan åkte vi hem. Så vi har nästan varit på OS.
En gång åkte vi till Stöten. Malin bestämde att vi skulle åka "följa John". Jag var inte lika bra som Malin att åka i skogen men det var bara att hänga med. Det blev allt svårare. Till sist fastnade jag i en buske och stukade handen. Jag som skulle åka Vasaloppet veckan efter. Men det gick skapligt ändå.
Vi hade verkligen bra tillsammans där uppe. Det var så kul att åka skidor med Malin. Vi gjorde små utflykter och Malin hittade på en massa saker. Det var hopp, skogsåkning, baklänges och allt annat möjligt och omöjligt. När jag ser andra föräldrar som är ute med sina barn så tänker jag: Så här har jag också haft det. Så här bra kan det vara. Och ändå så uppskattar nog inte många det fina som de har. De förstår inte att en gång tar allt slut. De tar allt för givet. Men livet kan ändras på några sekunder.
Jag vet att Malin hade tänkt sig att hon skulle åka upp till Tandådalen med sina barn. Att de skulle få uppleva livet i Fjällvärlden precis som hon själv hade fått göra. Hon hade säkert hoppats att jag och Meidi skulle vara med då.
Nu blev det inte så. Jag kan och måste leva med det faktum att det inte blev några barnbarn att ta hand om. Men det jag har svårt att acceptera är att Malin inte fick det här livet. Jag läser om den fruktansvärda massakern i USA där 26 personer dödades i ett skottdrama, varav 20 barn. I Obamas tal till nationen säger han: "De hade hela sina liv framför sig, födelsedagar, examen, bröllop och egna barn." Så sa han om barnen som dödats." Så tänker jag om Malin.
Hörde också idag på bilradion ett program om barn. Psykologer svarade på lyssnarfrågor. En pappa undrade om det var något fel på dottern som varje natt inte blev lugn och inte kunde sova om hon inte fick sova i föräldrarnas säng. Psykologen svarade att han skulle vara glad för det. Och så är det. Malin kom till oss så gott som varje natt tills hon blev tonnåring. Det blev jag som fick trängas med henne. Men hon kände sig trygg och jag uppskattade verkligen att min dotter kom till mig om nätterna och att jag fick den förmånen att trängas med henne.
Ja, livet med Malin var en stor förmån i livet. En person som stod mig närmare än alla andra. Som ringde mig varje dag om allt möjligt och omöjligt. Som jag fick förmånen att jobba tillsammans med.
En alltför kort tid tyvärr. Nu finns Lotta där och det är tur för mig. Men tänk om Malin och Lotta fått jobba tillsammans. Så fantastiskt det hade varit. Det gör ont att tänka på den förlust som även Lotta har gjort. förlorat en förtrolig syster. Tänk så roligt de hade haft det tillsammans.

11 december 2012

Tolfie!

Det var längesedan jag var inne på bloggen nu, varje gång jag går in så blir jag så otroligt ledsen. Tänker på dig varje dag. Vi pratar ofta om dig här hemma och tänder ljus.
Det är helt otroligt vad mycket vi gjort tillsammans.

Vi var på Liseberg i onsdags och då kom jag på att jag inte varit där på länge, senaste gången jag var där var med dig. Lana var pytteliten och du hade köpt en fin vinterkappa till henne. Du ville att hon skulle till Liseberg och dricka varmchoklad, trots att hon bara var några månader gammal. Vi åkte dit och hade så mysigt <3 p="p">Du lyckades alltid få det att bli så mysigt. Kan ju säga att jag inte lyckades med det när jag och barnen var där nu senast, det var kallt och vi frös allihop, brände oss på chokladen och var griniga. Julen den är din finaste Malin, som du pysslade och fixade. Jag och tjejerna gjorde pepparkakshus i veckan och oj va fult det blev. Men jag berättade att tant Malin minsann gjorde de finaste pepparkakshusen i världen. Med rök ur skorstenen och allt!
Här är Lanis med den fina kappan.


Vi var hemma hos min mamma och åt middag. Här busar vi med mamma som tar kortet.
Alla skulle peta i näsan. 

Vi åker till Costa Rica den 13e. Oj, vad jag kommer att tänka på dig när vi är där. Den finaste resan jag haft. Önskar så att du kunde följt med nu. <3 alltid="alltid" du="du" enorm.="enorm." finnas="finnas" hj="hj" i="i" kommer="kommer" mitt="mitt" nbsp="nbsp" p="p" r="r" rta.="rta." saknaden="saknaden">

Som du älskade Lana, jag är säker på att du hade älskat Kristina lika mycket, de är fina tjejer.

Massor av kärlek till dig <3 p="p">Du kommer för alltid att vara min bästastevän!
<3 p="p" sandra="sandra">

6 december 2012

Malins jul

Vi närmar oss julen. Av alla tidpunkter på året så är nog julen den värsta tiden. Det finns så många minnen från alla jular. Allt från jularna när Malin var liten till de senaste. Malin älskade traditioner. Hon värnade om alla slags traditioner. Jul, nyår, påsk, midsommar. Jag tror att vi lade grunden för det inom familjen. Vi har alltid haft våra traditioner och det har alla uppskattat.
Att julen blev så speciell för Malin var nog att hon fick utlopp för sin konstnärliga sida. Handla julklappar, själv slå in dem med band, rosetter, lack, etiketter. Det blev så otroligt vackra paket. Det kan alla som har fått något paket av Malin intyga.
När hon var barn hade hon, Ida och farmor Brita en tradition. De gjorde alltid pepparkakshus. När hon blev äldre gjorde hon egna pepparkakshus. De blev till sisst rena konstverken.
Malin och jag åkte också till kyrkogården på julafton. Vi satte ljus på farfar Roberts grav. Jag minns
en gång när vi var där. Malin fick syn på en översnöad grav. Där fanns inga ljus. Malin tyckte så synd om personen som låg där. Bortglömd. Malin övertalade mig att göra den graven fin och sätta ett ljus där. Sån var hon. Otroligt empatisk.
Tomten kom alltid till Malin. Och hon var aldrig rädd eller blyg. Jag mins när vi bodde på Tomatvägen. Vi hade olika tomtar. Bjaerne, vår granne var tomte flera gånger. Men Malin tyckte att tomten var väl långsam. Hon gick då ut på altan och ropade så högt hon kunde: "tomten, tomten, här bor jag. Nu får du skynda dig." Tomten kom och det var inte svårt att övertala Malin att sjunga några sånger för tomten. Bl.a sjöng hon Lasse Berghagens Teddybjörnen Fredriksson, ja så hette han .......
Men Malin sjöng: "Teddybjörnen Föredriksson Jansson hette han." Hon var så rolig Malin, så full av energi.
Julen 2009 var Malins sissta jul. Vi var hemma hos Fredrik och Lotta. Malin försökte övertala mig att vara tomte så som jag har varit så många gånger. Men jag ville inte. Jag sade till Malin att jag har gjort mitt som tomte. Jag glömmer aldrig vad Malin svarade: "Din tomtetid har knappt börjat." Hon tänkte naturligtvis på den tid som alla var övertygade om att den skulle komma. Nämligen när hon själv skulle få barn och då skulle jag vara den självklara tomten.
En annan tradition som Malin skapade med sina närmaste kompisar var att de skulle träffas på julafon, vid ett bestämt ställe. Ett stort träd en bit från oss på Tomatvägen. Om jag nu minns rätt.
Där skulle man byta julkappar. Det var en viktig händelse som man inte fick missa.
Som sagt, snart är julen här. Jag hoppas att den snabbt drar förbi. Visst jag uppskattar julmaten och den gemenskap som ändå finns. Men den uppväger inte den oerhörda förtvivlan och smärta som jag då känner. Det är inte långt ner till avgrunden.

3 december 2012

Jul pynt

Det har hjartat fick jag av Malin nar vi var mindre. Den har den basta platsen i granen varje ar.
Jag har haft en dalig attityd till julen 2010, 2011. I ar tog jag tag i det hela och tankte att jag ska gora som Malin skulle ha gjort, alltsa forbereda som en landslagsmedlem i julmys-OS. Allt eller inget. Min tanke ar val lite att jag ska minnas Malin pa sana har vis. Fina, glada vis. Har bakat pepparkakor, akt till IKEA for julmust och lussekatter. Drog David till "tree lightning ceremony" i downtown. Grat en skvatt nar jag tande forsta ljuset i adventsljustaken men sen tankte jag "nu javlar" och drog fram alla ljuskedjor vi hade. Bestamde att det var for lite och skickade ivag David for att kopa mer.

Klattrade upp pa taket for att hanga upp ljusen a'la Amerika stil. Blev jatteirriterad pa allt trassel och ramlade nastan ner. Mitt i allt landade en fjaril pa ljusslingan och satt dar en stund. Jag satte fram min hand och den klattrade upp. Satt sa lange pa min hand att David tog ett kort. Sa har ar jag, pa taket med en fjaril mitt i julpysslet.
Har bestamt att jag ska ga in for det har varje ar. Pynta, baka, pepparkakshus fullt ut, inga halvmesyrer. Om vi far barn sa ska jag forklara att sa har gor vi for att vi lart oss av mastaras mastare, Malin Tolf. Hon visste precis vad julen handlar om. Kram pa er alla, saknar er.