27 december 2012

Tomatvägen

Tomatvägen, där växte Malin upp. Hon var 3 år när vi flyttade dit. Ett gammal villa, byggt på 40-talet. Helt omodern men med ett jättefint läge invid skogen mot vattentornet. Vi byggde om och till huset. Till sist blev det väldigt fint. Där trivdes vi hela familjen. Inte minst Malin. Nära till dagis. Några hundra meter från vårt hus. Malin har ju själv beskrivit hur bra hon trivdes där och att dagis betydde mycket för henne som person. Hemma var hon aldrig sysslolös. Hon lekte med allt och alla. Hade en fantastisk energi och fantasi. En gång lekte Malin med sin kompis Lotta i skogen intill huset. De hade byggt en enkel koja men tyckte inte att den var så bra. De ville ha något bättre. Så kom de in till mig. "Pappa du måste hjälp oss! "Jaså med vad frågade jag. "Jo kojan blev inte så bra. Vi måste ha ett hus där. Du kan väl bygga ett åt oss." Det var inte alltid så lätt att ordna med allt som hon ville. Malin hade ett eget rum alldeles intill vårt sovrum. Hon hade en alldeles egen rutin när hon skulle lägga sig. Hennes "gubbe" som var en sliten liten tygdocka som var en hockeyspelare. En souvenir från min hockeyklubb VHC. Den skulle man blöta så att hon kunde gnugga ena armen mot sina slutna ögon samtidigt som hon drack ur vällingflaskan. Sen somnade hon. Mitt i natten vaknade hon. Ropade på mig. Det var bara att hämta henne till min säng. Där somnade vi, Malin och jag. Ock så gubben förstås. När hon blev äldre byggde vi om ett rum i källaren. Ett ganska stort rum där hon kunde vara för sig själv. Ibland hade hon och kompisarna killar på rummet. Men jag var noga med att det inte skulle bli för sent om kvällarna. En gång gick jag ner till henne och sade till killarna att nu var det dags att gå hem. Visst. De sa hej och gick. Lite för enkelt tyckte jag. Jag smög ner för trappen och mycket riktigt, genom källarfönstret såg jag ett par ben som ålade sig in genom fönstret. Jag väntade tills han nästan hade kommit igenom med hela kroppen. Då ropade jag: Jaha och vad håller ni på med? Jag trodde killen skulle svimma. Det blev en snabb reträtt.
Så småningom flyttade vi till Gustavsgatan, där jag hade växt upp. Malin var 17 år och jag tänkte att det inte gjorde henne så mycket. Snart skulle ju hennes vuxenlivet börja och hon skulle flytta hemifrån. Men jag mins den sista gången som vi var där hon och jag. Huset var tomt. Vi gick ner till hennes rum. Hon satte sig på golvet och grät. Då tyckte jag så synd om henne och jag undrade naturligtvis om vi hade gjort rätt. Men hon kom ju att gilla även Gustavsgatan. Strax innan hon gick bort så frågade hon om jag trodde att det skulle vara möjligt för henne att överta huset när vi blev äldre. Jag svarade att vi får väl se vad som händer i framtiden. Men allt är väl möjligt.
Nu är snart julen förbi. Tack och lov för det. Det är en svår tid. Fullt med minnen. Vi har alltid haft våra traditioner i familjen. Nu känns de ganska betungande. Men visst julmaten och samvaron med övriga familjen känns fortfarande viktig. På Annandagen var vi 17 personer hemma hos oss. En stor del av släkten inklusive min syster, hennes yngsta barn Joakim och så min mamma som tyvärr blir allt sämre.Det är hårt att se människor bli gamla och skröpliga. Annars gick det bra även om det känns fruktansvärt tungt att Malin fattas. Hon som älskade att ha folk omkring sig. Hon hade blivit en medelpunkt på kalaset. Och så ensamt allt känns när hon inte är med.
Men den här julen har jag ändå anammat en uppmaning från en förening som jag är med i, VSFB - Vi Som Förlorat Barn: lyssna på dig själv. Gör det som känns bäst för dig." Därför har jag med familjens goda minne avstått från det här med tomte och julklappsutdelning. Det har blivit mer vila och eftertanke, besök på kyrkogården. Tack alla som skickat uppmuntrande mail eller inlägg på Facebook. Framför allt ett tack till Malins alla kompisar som verkligen brytt sig om hur vi mår.

1 kommentar:

  1. Usch ja Hasse...Julen maste vara det absolut varsta!!.. aven for mig som fortfarande har min familj, ar det svart nar dom ar sa langt borta! Det maste vara fruktansvart.

    Kramar och tankar till dig och Meidi

    Johanna

    SvaraRadera