28 april 2011

Sjukt

Det är så sjukt. Så sjukt. Och ofattbart. Och overkligt. Och orättvist.

26 april 2011

Månen

Kommer ihåg månen den dagen du försvann...den var STOR och nästan lite röd. Det har varit fullmåne i några dagar nu och jag tänker tillbaka och minns hur hemskt det var och är. Men hur det kändes att få det telefonsamtalet, overkligt! Malin borta?! Allt blev svart, jag bara skrek, skrek och grät. Jag skriker och gråter fortfarande, saknar dig!

På tal om månen, så har Lana börjat fråga lite om vad min morfar heter. Då har jag sagt att han heter Humberto men att han dött. "Då är han där uppe" sa Lana då. "Uppe på månen".
Kanske är det så...

<3

15 april 2011

Minnesstund

Söndagen den 1 maj kl 15.oo skall Prästen Lena ha en liten minnesstund i Domkyrkan i lilla Kapellet till vänster. Hon skall bara läsa något och sen kan vi tända lite ljus för Malin. Om det är någon som kan och vill komma så är det bara att gå dit så ses vi där och om någon vill så kan vi gå hem till oss och fika efteråt.
Ni kan väl berätta för varandra. Meidi och Hasse

Typiskt dig

Det har varit ett himla padrag om en upptackt vi har gjort har i labbet. Jag tyckte forst att det var himla konstigt att svensk media brydde sig och att de absolut skulle intervjua mig. Sen blev jag sa himla ledsen for jag vet att Malin hade gatt i taket och gjort en himla grej av det hela. Hon hade skrattat med mig nar jag berattade om mina distraa kommentarer. Hon hade varit sa stolt och glad for min skull. Jag satt i bilen pa vag hem efter tv intevjun och tankte pa alla pinsamheter som jag precis sagt och tankte "Gud vad hemskt, jag sulle aldrig gatt med pa det har". Da dok Malin upp i mitt huvud, jag kande sa tydligt vad Malin skulle ha sagt "joooo men det skulle du". Jag ser hennes min framfor mig. Lite retsam men mest snall. Underbara Malin. Sen tankte jag "det ar ju forfasen du som haller pa". Tanker ocksa pa Micke och Seventribes framgang och att Micke ska vara med i teve. Alltsa ibland undrar man. Och det skulle vara precis typiskt Malin. Jag bestammer att det ar sa.

11 april 2011

...Dagen då du dog

Den första maj 2010 var jag hemma hos min mamma med mina systrar. Jag visste inte att du skulle dö den dagen.. eller hur skulle man kunna veta det, det anade ingen. Påvägen hem från mamma åkte vi i bilen och skrattade, strax innan det kollade vi på Avatar. Jag grät.. den var ju faktiskt jätte sorglig. När jag kom hem så sken solen fortfarande ute, jag var uttåkad och kände att jag borde göra nåt! Det var perfekt vårväder ute och man var ju ledig dagen efter. Mitt där i mina vardagsproblem så fick jag reda på att du inte fanns längre. Man slås då av känslan av hur tusan man kan sitta och bli uttråkad å less! Man ser plötsligt verkligheten, en sjuk verklighet. Vi förlorade Malin. Jag tänker mycket på henne, jag saknar henne nåt så otroligt. Vill prata med henne.. höra hennes skratt.. Sitter och kollar på bilder och ler, hon måste ha vart en ängel? Nä.. detta känns så overkligt, hon borde vara kvar här på jorden med oss. Varför är det inte så? Tiden bara tickar vidare.. livet går vidare.. minnen finns kvar.. men det blir inga nya minnen med Malin. Känns som om hon ska komma tillbaka snart.. det är kanske den känslan som håller en flytande.

7 april 2011

Det har faktiskt inte ens gått ett år... Alla läker på olika sätt. Omgivningen förväntar sig att man nu borde börja bli läkt från sorgen.. Att man ska glädjas över den tid man fick. Strax efter att Malin gick bort så lovade jag mig själv att se det positiva i livet, att glädjas för att jag fick vara kvar. Att se att allt som hände runt omkring hade en mening.. Ofta stannade jag upp och log och sa -Tack Malin. Jag såg det som hon hade gett mig en stor gåva, hon hade gett mig en helt ny syn på livet. En tacksamhet för att jag fick vara kvar. Sakta men säkert förändrades den här synen på livet.. Min syn har blivit mer dyster och jobbig. Ibland vill jag krypa ur min egen kropp. Jag blir stressad om vetskapen att det är nu man ska börja komma tillbaka, det är nu man ska läka.. eller helst vara helt läkt. Men saknaden är så mycket mer påtaglig nu. Nu har det snart gått ett år.. Saknad finns i många skepnader. Ingen sorg är den andra lik. Saknar denna fina människa så mycket, jag förstår inte varför det behövde bli såhär! Känns inte okej!!!!

Minnesstund

Om det är någon som har tid och lust så skall vi ha en minnesstund för Malin den 1 Maj i Domkyrkan på eftermiddagen, vet ej tid exakt än. Det är vår gulliga präst Lena som har föreslagit det, hon tänkte läsa någonting och så kunde vi tända ljus.
Efteråt kan vi ju gå hem till oss och fika eller så om det är någon som vill och kan.
Jag ska prata med Lena imorgon sen vet jag den exakta tiden. Ni kan ju höra av er till mig om ni kan komma. Kram Meidi och Hasse!

1 april 2011

Elva månader. Nästa månadsskifte är det.... ett år... ett jävla år. Jag har fortfarande inte förstått. Tänker att vi inte setts på ett tag, för du är ju sjuk, du ska bara bli frisk snart... Jag har kvar ditt nummer i telefonen. Är nära att ringa, eller smsa ibland. Kollade på en film igår om en kille som skar av sig armen för att överleva. Det skulle nog du gjort, om du fått chansen. Om du fått chansen att påverka nånting. Om någon fått chansen... Men nu bestämde ödet att du inte skulle få vara kvar hos oss. Du hade väl nåt viktigare att göra. Jag såg en annan film. Hereafter. Undrar om du har det så nu, som de beskrev döden i den filmen. Att allt är ljust, allt är möjligt. Hoppas det. Jag funderar rätt mycket på det där, men vi här på jorden kan ju fundera hur mycket som helst... Det enda som känns säkert är att vi saknar, vi saknar så!