Elva månader. Nästa månadsskifte är det.... ett år... ett jävla år. Jag har fortfarande inte förstått. Tänker att vi inte setts på ett tag, för du är ju sjuk, du ska bara bli frisk snart... Jag har kvar ditt nummer i telefonen. Är nära att ringa, eller smsa ibland. Kollade på en film igår om en kille som skar av sig armen för att överleva. Det skulle nog du gjort, om du fått chansen. Om du fått chansen att påverka nånting. Om någon fått chansen... Men nu bestämde ödet att du inte skulle få vara kvar hos oss. Du hade väl nåt viktigare att göra. Jag såg en annan film. Hereafter. Undrar om du har det så nu, som de beskrev döden i den filmen. Att allt är ljust, allt är möjligt. Hoppas det. Jag funderar rätt mycket på det där, men vi här på jorden kan ju fundera hur mycket som helst... Det enda som känns säkert är att vi saknar, vi saknar så!