...Dagen då du dog

Den första maj 2010 var jag hemma hos min mamma med mina systrar. Jag visste inte att du skulle dö den dagen.. eller hur skulle man kunna veta det, det anade ingen. Påvägen hem från mamma åkte vi i bilen och skrattade, strax innan det kollade vi på Avatar. Jag grät.. den var ju faktiskt jätte sorglig. När jag kom hem så sken solen fortfarande ute, jag var uttåkad och kände att jag borde göra nåt! Det var perfekt vårväder ute och man var ju ledig dagen efter. Mitt där i mina vardagsproblem så fick jag reda på att du inte fanns längre. Man slås då av känslan av hur tusan man kan sitta och bli uttråkad å less! Man ser plötsligt verkligheten, en sjuk verklighet. Vi förlorade Malin. Jag tänker mycket på henne, jag saknar henne nåt så otroligt. Vill prata med henne.. höra hennes skratt.. Sitter och kollar på bilder och ler, hon måste ha vart en ängel? Nä.. detta känns så overkligt, hon borde vara kvar här på jorden med oss. Varför är det inte så? Tiden bara tickar vidare.. livet går vidare.. minnen finns kvar.. men det blir inga nya minnen med Malin. Känns som om hon ska komma tillbaka snart.. det är kanske den känslan som håller en flytande.