Det har faktiskt inte ens gått ett år... Alla läker på olika sätt. Omgivningen förväntar sig att man nu borde börja bli läkt från sorgen.. Att man ska glädjas över den tid man fick. Strax efter att Malin gick bort så lovade jag mig själv att se det positiva i livet, att glädjas för att jag fick vara kvar. Att se att allt som hände runt omkring hade en mening.. Ofta stannade jag upp och log och sa -Tack Malin. Jag såg det som hon hade gett mig en stor gåva, hon hade gett mig en helt ny syn på livet. En tacksamhet för att jag fick vara kvar. Sakta men säkert förändrades den här synen på livet.. Min syn har blivit mer dyster och jobbig. Ibland vill jag krypa ur min egen kropp. Jag blir stressad om vetskapen att det är nu man ska börja komma tillbaka, det är nu man ska läka.. eller helst vara helt läkt. Men saknaden är så mycket mer påtaglig nu. Nu har det snart gått ett år.. Saknad finns i många skepnader. Ingen sorg är den andra lik. Saknar denna fina människa så mycket, jag förstår inte varför det behövde bli såhär! Känns inte okej!!!!