Brevet till dig, sex månader senare...

Malin,

Jag började skriva ett brev till dig ett par dagar efter att du försvann ifrån oss. Minne efter minne poppade upp och jag ville skriva om allt. Men så tog det stopp. Jag orkade inte skriva mer, och nu har brevet legat på sängbordet i ett halvår. Ett halvt år! Det går inte att fatta. Det går inte att fatta att det gått ett halvt år, och ändå inte går att fatta.

Well, här är första delen av brevet till dig.

Jag önskar att det var i ett annat sammanhang som jag fick säga detta till dig. På din 30-årsfest eller på ditt bröllop till exempel. Jag vet att du skulle ställt till med fabulösa sådana fester, du festfixare där! Jag skulle vilja se dig i ögonen när jag försöker sammanfatta varför du är en så härlig del av mitt liv. Sen skulle vi skåla, och svänga på rumpan lite:)

Den snälla. Du var så snäll. Snällare än ditt eget bästa. Men vad göra åt det när man har ett så snällt hjärta som du?! Typiskt att det hjärtat inte var lika snällt mot dig... Även om folk kunde utnyttja din snällhet ibland vill jag att du ska veta att jag är ganska säker på att alla dina vänner älskade dig på riktigt. Vi önskar att vi kunde varit lika snälla tillbaks, men vi vanliga människor orkar inte alltid det...

Festfixaren. Fest, fest! Vi måste ha fest! Ditt hem blev till partypalatset. Världens största soffa, så att alla kunde få plats. Myspys-balkong, så att alla som hängde där skulle trivas. Snacks; sött och salt, och till och med ismaskin i kylskåpsdörren! Världens bästa sminkskåp som tjejerna alltid trängdes vid och beundrade. Lekarna. Julklappsbyte, äggjakt, världens bästa music quiz’s. Monopol, med egna regler! Okej, då blev vi lite arga;)

Vissa sa, efter att min syster gick bort ungefär lika gammal som du, att hon hade bråttom genom livet. Att man liksom kunde förstå det nu... Jag tänker lite likadant om dig. Visst, det är lätt att efterkonstruera, men många av dina utmärkande drag visar på detta och gjorde att du faktiskt hann få ut mycket av det liv du fick. Du har rest runt världen. Du var aldrig den som bangade, alltid den som gjorde planer OCH som såg till att genomföra dem. Med dig var det mycket snack OCH mycket verkstad. Du dokumenterade även allt, så att vi kan minnas allt vi fick uppleva med dig lättare. Och du var alltid rätt att missa det roliga. Du ville va me!

Ja... där orkade jag visst inte skriva mer. Ville skriva om fler sidor av dig. Innehållande goda muffins, picnic, coca cola, listor, planer och omhändertagande. Jag orkar faktiskt inte idag heller. Men snart ska jag skriva om dem också!

Jag fick inte känna dig så länge Malin. Men du han verkligen bli en riktig vän. Jag minns väl första gången vi träffades. Jag skulle kolla på Seventribe och träffa Marcus bandmedlemmar för första gången. Och innan skulle jag hänga på deras flickvänner och andra kompisar. Jag var skitnervös. De verkade ju superfarliga alla i det där bandet och tjejerna skulle säkert inte alls gilla mig, som ju var alldeles ”vanlig”. Marcus hade bestämt att du skulle ta hand om mig. Så utanför Tabasco ringde han och du kom ut och hämtade mig, som en barnvakt, haha:) Kvällen var supertrevlig. Ni var ju varken farliga eller konstiga utan bara supertrevliga, snygga, härliga tjejer! Redan från början kände jag mig välkommen i gänget och sen blev vi verkligen vänner och du förblev inte bara min pojkväns kompis. För övrigt så kan jag hälsa att Marcus saknar sin tjejkompis nåt enormt. Han uppskattade din vänskap så himla mycket!

Ibland kan jag känna att jag inte har rätt att vara så ledsen, som många av dina andra vänner. De som kände dig bättre och längre. Men jag är å andra sidan väldigt ledsen över den vänskap jag aldrig fick tid till med dig. Att jag inte fick lyckan att lära känna dig längre och bättre. Och ändå så hann du göra ett stort avtryck i mitt liv, och i mitt hjärta.

Tusen pussar och kramar till dig, var du än är.