minnen

Nästan varje gång jag har skrivit har har det handlat om mig, min sorg och mina känslor. Jag har ibland tappat bort vem hon var, alla minnen har ersatts av saknad. Jag har fått rotat länge för att minnas vissa saker och händelser. Mina minnen är säkert väldigt likt era, vissa grejer var man inte ens med Malin när det hände men hon återberättade det så väl att det kändes som man vart där.

Som den gången hon lagade lasange från scratch i sömnen. Eller då hon smörjde in sina ögon med kortison salva och vaknade upp som en panda. Eller den berättelsen om när hon byggt en pyramid av sina strumpor i sömnen på tomatvägen. Att hon vaknat sittandes i en fotölj med sina sängkläder utlagda i en cirkel omkring sig.
Många gånger undrade jag vem den här filuren var. Jag minns att när vi började utveckla vår vänskap i början av högstadiet då hon berättade för mig om att  i 5:an sett mig på badhuset och beundrat min baddräkt i smyg. För det var lite så hon var. Hon var inte avundsjuk utan hon beundrade och hon peppade andra att göra som hon hade gjort om hon hade "vart smal" (hennes ord, inte mina). Hon kunde gå runt på Gina och säga: " Kim jag tycker att du ska köpa det här! du skulle vara jätte snygg i det".
när hon sa nåt sånt hade man liksom inte mycket till val utan det var bara att köpa. Eller när hon tvingade mig att uppdatera min blogg en gång om dagen och lägga upp "dagens outfit". Hade jag glömt att göra det på morgonen fick jag en utskällning redan vid lunch. Ibland kunde hon även ringa mig och säga nåt som: "jag tycker du ska köpa en hylla till ditt kök så du kan satsa på shabby chic stilen " Hon hade alltid stora planer. Inte bara för sig själv utan för alla.

Jag beundrade alltid Malin för hennes härliga knasigheter, hennes generösa sett och hennes fina vänskap. Hon ställde alltid upp. jag minns när det tagit slut mellan mig och mitt ex och jag hade flyttat tillbaka till Västerås. Under Kalmar tiden och hennes Göteborgs tid så umgicks vi inte mer än att vi hälsade på varandra en gång vardera. vi pratade i telefonen allt mer sällan och gled ifrån varandra.

Men tillbaka till min flytt till Västerås. Då fanns hon där och stöttade mig och snackade skit om mitt ex.. haha.. För det var så hon var. Hon kunde liksom inte förstå hur han tänkte för att hon såg allt det bra i mig.

och visst fanns det stunder då jag och Malin var oense. Men jag har otroligt svårt att minnas det nu. Det var en fin vänskap som jag saknar så mycket. Det var upp och nedgångar. det var perioder vi inte hördes alls, sen var det perioder vi hördes jämt. Flera gånger om dagen. Jag är så tacksam för att jag fick så mycket tid med Malin. Att vi bara kunde sitta och glo i hennes soffa och snacka om killar eller livet i allmänhet.

Jag minns Malin som en underbar vän och medmänniska. Hon var full av energi och glädje och fick mig alltid att skratta. På sjukhuset spelade jag Anso och Malin in en film. Jag tror aldrig att vi har skrattat så mycket. jag är så glad att jag fick chansen att finnas där vid hennes sida och äran att vara hennes vän.

Älskar dig fina Malin Tolf

Tänker på dig

Nyss hemkommen från en natt på lasarettet. Det var med blandade känslor. Positivt eftersom
jag fick en bra behandling men bara att närma sig akutintaget kändes jobbigt. Såg 2 ambulanser
genom fönstret. I en av dem dog Malin. Undersökningsrummet låg tvärs över där jag var med Malin första gången. Mycket av det som hände mig kände jag igen från det jag kom in med Malin den gången som de tog henne på allvar. En förbättring märkte jag. De tog verkligen hand om mig nu.
Det var helt otroligt vad de jobbade med mig. Ett otroligt engagemang. Kan det vara den massiva kritik som man fick efter vår anmälan till Socialstyrelsen. Då släppte de hem Malin 2 ggr med värktabletter när hon var dödssjuk. Det slog mig också vilken kämpe som Malin var. Hon fick en påfrestande behandling. Hade väldigt ont i flera veckor. Hon hade ett helvete och ändå gnällde hon inte. Men hon hade inte en chans och jag blir så förbannad att de undanhöll allvaret i hennes sjukdom. Vi trodde hon var så gott som frisk. Hade jag haft den minsta aning om hur allvarligt det här var så hade jag kunna sålt allt jag äger och har och flugit henne till den bästa hjärtläkaren som man kunnat hitta. Men nu ännu allt över och allt är för sent.
I morgon är det allhelgonadagen. Den dagen när det är fullt med folk på kyrkogårdarna som tänder ljus och minns sina nära och kära. Redan idag var det fullt med folk och massor med ljus på gravarna.
Lite ovant att se eftersom jag är van vid att jag är själv där. Nästan alla dagar är Meidi och/eller jag där. För oss finns hon kvar. Jag hör hennes underbara skratt, ler åt hennes fantastiska humor, tänker på hennes olika egenheter, hur hon höll i en penna - den var ovanlig, hur hon lät när hon ropade på mig. Jag njöt när hon ropade på mig på jobbet: pappaa - kan du komma. När hon satte sig mitt emot mig, lade huvudet på sned - pappaa du kan väl sponsra mig? Jaså, vad behöver du då? Jag har inga kläder att ha på jobbet. Skulle behöva 2.000 kr. Då sade jag för det mesta att jag skulle fundera till i morgon men jag hade redan bestämt mig. Hon skulle få pengarna men jag drog av några hundralappar för att det inte skulle vara för lätt för henne. Men egentligen kunde jag ha gett henne allt men det hade naturligtvis inte varit rätt. Ville också att det skulle vara en viss rättvisa med Lotta.
Jag älskar dig min stora kärlek i livet och saknar dig så.

Du är saknad

Igår var jag hemma hos dina föräldrar. När jag talar med dem så är det nästan som om jag kan höra dig. Dina föräldrar är helt underbara och de saknar dig så. Det gör ont i mitt hjärta att de ska behöva gå vidare i livet utan dig. 

Jag saknar dig också men på nåt konstigt sätt så hittar livet vidare i vardagen. 
Det är ofta som jag vill ringa dig och berätta saker och höra ditt skratt, eller höra dig berätta nåt roligt som hänt. Ja eller tråkigt. jag skulle nöja mig bara jag fick chansen att höra din röst.
Nu snöar det ute, vintern kommer detta år också.. Det är konstigt för när man kollar på gamla bilder av dig så är som att du fortfarande är i livet och jag blir så glad och fnissar åt minnena. Men det är just vad det är, minnen. Åh vad jag önskar att det hade fått bli många fler. Vi blir alla äldre och åren går. Du skulle ha vart 30 år nu. Jag undrar så vad du hade gjort idag. Vi hade säkert (och vad jag hoppas på) redan hörts idag. Kanske hade vi planerat in lunch tillsammans.  Alltid dessa luncher och sen en sväng in på Gina. Du hade säkert hittat nån tröja som du hade kunnat köpa i minst 2 färger..

Jag saknar att inte kunna ringa dig. Jag saknar att inte kunna höras. jag saknar att skypa med dig. Jag saknar att träffa dig. jag saknar ditt skratt. Jag saknar Dig. Jag önskar att du fortfarande fanns kvar. Och inte bara för min egna skull utan för allas. Vardagen är inte längre densamma för dem som kände dig.

<3>

Malins Gåsö

I mitt fotoalbum "hittade" jag den här fantastiska bilden. Den är tagen på midsommarafton 2009 på toppen av Gåsö. I bakgrunden ser man skärgården ut mot Väderöarna. Det här var ju Malins paradis och det ställe som hon älskade mest. Där tillbringade hon alla sina barndoms somrar för det mesta tillsammans med bästisen Ida. Det var som Ida nyligen kommenterade: "Mina barndoms somrar på Gåsö var som en Astrid Lindgren-saga. Minnena är många och glada men livet på Gåsö blir aldrig någonsin som det har varit men jag hoppas att de som finns kvar i familjen tar vara på det här fantastiska stället, dvs Lotta med familj. Jag hoppas också att Ida kommer på besök någon sommar.

Malins Gåsö

Just nu är jag på Gåsö. Tillsammans med Klavs förbereder vi inför hummerfisket som börjar om en vecka. Det är skönt att komma ut till ön. Lugnt och tyst och stjärnklart. Bara vinden hörs, nästan storm. Då är det skönt att slappa inomhus. Mycket att förbereda. Mycket att göra här. Men när kvällen kommer så kommer tankarna, då kommer tårarna och saknaden av den person som stod mig närmast och som älskade Gåsö mer än någon annan. Jag har ett foto som jag nyligen "hittade" bland alla mina foton. Du står på bergets topp och ler mot mig med hela havet i bakgrunden. Du är så levande och så vacker. Jag älskar den bilden och jag älskar dig Malin./Pappa/

En dikt om vänskap och saknad

Remembering
all the good times
that you and I have shared
The laughter and the closeness
the special ways you cared
For when I'm feeling lonely
I think of all of these
Savoring the sweetness
of happy memories

En sen bröllopspresent till en av Malins allra närmsta vänninor

Här är ett sammandrag av Ida & Davids bröllop. Blir lite som en sen present från mig :)

All lycka till er!

(Klicka på länken här under för att se filmen)
Ida & David gifter sig!


-----------

Läste en fin minnesvers.

Hur är det i din himmel, finns det änglar där?
Hör du fågelsången eller vindens sus?
Ser du oss någon gång?
Vi saknar dig för alltid.

Mamma, Pappa och Lotta.

Här är alla stenar som inte får plats på graven..

..och andra minnen som vi tackar för.

Vi saknar dig så, dom som inte vet säger att det första året är värst. Men det första året är man i chock
sen börjar det värsta, resten av livet. Vi saknar dig så! Puss och kram Mamma

Medecin mot kuggad tenta

Nar Malin bokade biljetter for att halsa pa mig i San Francisco blev jag sa glad att jag skrev MALIN KOMMER! stort i dagboken. Jag hade en skitjobbig period, tyckte jag da. Kuggade en organisk kemi tenta och det kandes som jag aldrig skulle bli klar med skolan (och det blir jag val inte heller). Kande mig allmant vilse i San Francisco. Men Malin kom och da spelade det inte sa stor roll. Hon fick mig att kopa knallgrona cowboyboots, intygade mig att de var extremt nodvandiga och praktiska. Vi brande sonder oss i Santa Cruz for att solskyddsfaktor var for blekfisar och vi diskuterade hela natterna om kill-problem. Vi vred och vande pa alla sorters situationer och overanalyserade beteenden sa det var nastan sjukt. Jag grat over min kemi-tenta och Malin over en kille. Och sen shoppade vi, sjung i David's Jeep och drack Starbucks for en hel arme.

Vi  kunde ofta tycka synd om oss sjalva och skratta at varan inbillade misar. Och nu har man forstatt vad riktig misar ar, och det ar en dyr laxa. Vad skulle jag inte ge for att fa skriva att Malin kommer och halsar pa igen.

Körkort

Jag skulle kunna använda den här bloggen till att vädra min egen svarta sorg men jag vill inte göra det. Jag vill hellre använda bloggen till att skriva om mina minnen med Malin. Dels för att jag vill berätta om vilken fantastisk fin person som Malin var och jag vill också hålla Malins minne levande. Vi är på Gåsö just nu men jag var tvungen att göra en snabbvisit i Västerås häromdagen. Bl.a skulle jag titta på en fastighet på Hässlö. Jag stannade bilen utanför den fastigheten och då kom jag att tänka på att det var precis här som Malin och jag gjorde hennes första övningskörning för körkortet. Jag tyckte då att det var en perfekt plats att övningsköra vid. Det är platsen där flygledartornet och Hässlö Spa ligger. Man kan köra runt, runt. Ganska fritt från trafik. Perfekt för att öva att starta och stoppa, att gasa och släppa upp kopplingen. Vi körde runt, runt, stannade och körde. Vid ett tillfälle stannade vi bilen och Malin skulle göra allt från början, dvs starta motorn, blinka, kolla i backspegeln, titta i döda vinkeln, gasa och släppa upp kopplingen och så iväg. Det började inte så bra. Malin missade att starta bilen men hon märkte det inte. Och jag sa inget om det. Hon blinkade, kollade backspegeln, tittade vid den döda vinkeln, gasade och släppte upp kopplingen. Men inget hände. Motorn var ju inte igång. Då sa jag: Malin, det kanske går bättre om du startar bilen. Jag tyckte det var roligt men Malin blev vansinnigt arg. Nu åker vi hem skrek hon och det gjorde vi. Det blev tyvärr ingen mer övningskörning. Sedan flyttade hon till Göteborg. Det gick väl ett år eller så och så kom hon hem en helg. Vi satt i köket, Meidi, Lotta, Malin och jag. Så lade hon plötsligt upp ett kort på bordet. Jag tittade på kortet men fattade inte riktigt vad det var. Men ser du inte var det är, sa Malin. Då såg jag. Det var ett körkort. Hon hade fått sin revansch. Hon hade tagit körkortet i Göteborg. Mamma Meidi var inblandad och de hade verkligen hållit det här hemligt för mig. Naturligtvis blev jag jätteglad och det var verkligen bra gjort att ta körkortet i Göteborg som ju är en helt annan trafikstad än Västerås och långt ifrån körningen på Hässlö. Malin var en bra bilförare och hon var verkligen inte rädd av sig. Med ett färskt körkort körde hon bl.a ned genom Europa. In i trafiken i Paris. Och hon älskade verkligen att köra bil, min älskade dotter Malin. /pappa/

Malins uppväxt

Häromdagen hittade jag ett dokument i min dator. Malin har beskrivit sin egen barndom. Vet inte riktigt när hon skrev det men hon var väl kanske 18-19 år. "Jag heter Malin Tolf och är född och uppvuxen i Sverige och Västerås av båda mina föräldrar Hasse och Meidi. Jag har i stort sett bott i samma hus hela mitt liv. I alla fall större delen av mitt liv. Jag har växt upp utan ekonomiska bekymmer med både en arbetande mamma och pappa som tillsammans äger Skandia Försäkringskonsult. Jag har en syster, eller det är min halvsuttet. Vi har samma mamma men inte samma pappa. Pappa har ett barn och det är jag. När jag föddes den 10:e juni 1982 var min syster 17 år. Hon flyttade sedan hemifrån när hon var 18 år så vi har inte vuxit upp under samma tak men hon har ändå alltid varit runt mig,ofta hemma hos oss och tagit hand om mig. När mamma slutade med mammaledigheten var jag hos dagmamma, men efter det, vid 4 års ålder började jag på dagis vid Önsta Gryta. Där fick jag många kompisar innan vi flyttade så ag fick byta dagis. Men det resulterade i nya kompisar. Jag har aldrig haft svårt att ta kontakt eller lära känna nya människor. Vilket inte har varit något problem. Jag tror att dagistiden har påverkat mig positivt, bland annat för att jag har blivit en väldigt social person och det tror jag kan beror på just dagistiden med jämnåriga barn. Det var bra för mig eftersom jag inte har några jämnåriga syskon. Men jag har också varit lite av en ensamvarg, lekt mycket själv. Jag har en väldigt livlig fantasi vilket ännu sitter kvar. Jag fantiserade ofta och tänkte väldigt mycket och det gör jag fortfarande. Men samtidigt är jag så himla sällskapssjuk och har jättetråkigt när jag är själv. Då tänker jag ofta mycket och det kan reta gallfeber på mig att jag bara tänker och tänker. Det kan vara förvirrande att tänka mycket. Jag tycker om och trivs där det är mycket folk och jag är ofta den som sitter kvar längst, t.ex på ett fik. Mina intressen är inga större sysselsättningar men jag tycker om att umgås med mina kompisar, fika, resa, måla, skriva, titta på film, promenera, hälsa och kost, åka snowboard, kläder, musik, och lite såna saker. Några dåliga sidor som jag har är att jag är väldigt envis, impulsiv, lättirriterad, slösaktig, kort stubin, sällskapssjuk, tycker ofta att saker blir långtråkiga, svårt att sitta still. Några bra sidor hos mig är att jag är glad, positiv,lojal, generös, sprallig, äventyrslysten, tycker om att resa, snäll. Envis och impulsiv kan lika gärna vara positivt som negativt. Min mamma är väldigt snäll och omtänksam och vill alltid allas bästa. Hon är också den mest generösa och givmilda person som jag vet. Men hon är också pedantisk och lättstressad och vill ha allt på sin plats, vilket jag är tvärtemot och väldigt slarvig. Det är konstigt att det har blivit så eftersom jag alltid har blivit uppfostrad att plocka undan efter mig. Men icke sa Nicke, slarvig blev jag. Pappa är också väldigt väldigt snäll. Nästan för snäll och lite väl överbeskyddande ibland vilket kan bli lite jobbigt ibland. Kan bero på att jag är hans enda barn. Han har väldigt svårt att bli arg och skrika. Han är mer den lugna typen som hellre reder ut saker och ting genom att prata om det så att alla kan bli nöjda och glada. Många tror att det är negativt att växa upp utan jämnåriga syskon. Det brukar vara folk som har jämnåriga syskon och trivs med det och som brukar TRO att det är dåligt men jag tycker inte att man ska prata så mycket om saker man inte vet något om. Jag trivs jättebra som jag har växt upp. Om man inte vet hur det är att växa upp med jämnåriga syskon är det inget man saknar." Skrivit av min älskade dotter Malin

Vårt London

Snart är det dags för OS i London. Jag skall åka dit några dagar tillsammans med Morningclub, mitt gymgäng på 25 gubbar. Det är med blandade känslor som jag åker dit. London var min och Malins favoritstad. Vi åkte dit tillsammans, bara hon och jag. Många gånger. Vi började när hon var tonåring och sedan fortsatte det. Jag har så många minnen från alla resorna vi gjorde. I början gick vi på marknader och handlade mycket av det som tillhörde tonårsåldern då. Skinnjackor, metallsmycken, ringar och en massa krafs. Senare blev det vanlig shopping på Oxford Street. Varje gång skulle vi också gå på någon musical. Vi blev båda väldigt förtjusta i Fantomen på Operan. Malin älskade den. Det blev en tradition, att alltid se den. Så gick vi på fotboll förstås. Att äta gott blev också en viktig sak i London. Ett tag var ju Malin vegetarian. Vi jagade runt i hela London för att hitta bra vegerestauranger. En gång hade jag skrivit upp namnet på 4 restauranger. Den första skulle ligga ganska nära hotellet. Jag hade en adress. Fram med kartan och så gick vi. Vi gick och gick men det var något konstigt med adressen. Malin var hungrig och blev alltmer otålig. Till sist fick jag inse att vi inte skulle hitta restaurangen. Vi stannade en taxi och jag bad taxichauffören åka till restaurang nr 2, en Italiensk restaurang. När vi kom fram var den stängd. Så kunde det vara på måndagar. Vi försökte på restaurang nr 3. Samma där. Då tog chauffören min lapp, tittade på den och sa att han kände till den första restaurangen. Den som vi inte hittade. Han åkte och till sist stannade han. Och var stannade han? Jo, utanför vårt hotell. Den låg på andra sidan gatan. Och vilken restaurang. En mycket obetydlig entré. Men när vi kom in öppnade sig ett helt landskap med palmer och vattenfall. Och den japanska maten var fantastisk. Nu åker jag till London utan dig Malin. Det kommer att bli tungt och svårt men jag har valt att åka ändå. Men inget blir som det var med dig. Våra resor till London var en höjdpunkt för mig och jag vet att du tyckte likadant. Månaderna innan du gick bort bestämde vi att vi skulle åka på en ny resa. Vi skull se en Championleagematch. Det lovade jag dig. Men det blev ju inte så. /Pappa/

Min bästa vän!

Jag saknar dig så, finns ingen som du!

Jag saknar min bästis, varje dag, varje minut <3

Älskar dig utan sans!
Sandra

Vår älskade Malin!

Vi fick vårt sista svar från Socialstyrelsen, det har varit mycket klander på hur Malin behandlades men man hade inte varit med om detta som Malin fick. Men nu skall rutinerna ändras och man ska operera tidigare, hade dom gjort det på Malin så hade hon klarat sig skriver dom.
Men för Malin och oss andra är det tyvärr försent. Det känns bittert och mycket sorgligt!
Vårt liv har tappat sin mening. Men vi har ju ju Lotta med familj kvar som håller oss vid liv.
Mamma och Pappa! Vi saknar dig så.

Det här talet skulle Micke hålla på Malins Minnesdag hemma hos oss, men hans röst sprack så jag vill gärna att det skall komma in på Malins Minnessida istället. Det är så himla fint. Meidi och Hasse.

"Hur är detta möjligt. Det har gått två år. Men det känns som igår.

Denna tragedi har ställt min tillvaro upp och ner. Länge hade jag en konstig känsla av ovisshet kring vad min saknad och relation till Malin betytt jämfört med någon närmre anhörig. Trots allt tillhör jag skaran av personer som kom att lära känna henne i den senare delen, i vad som skulle visa sig vara, hela hennes liv.

Jag kunde känna en märklig “inkräktande” känsla, att man kanske skulle störa.. det finns ju vänner, för att inte nämna släkt och familj som känt Malin bra mycket längre och på många punkter även bättre.

Men en dag för inte alls länge sen insåg jag vad min lilla del betyder i sammanhanget.

Det är som ett pussel

Då Malins barndomsvän Ida ska gifta sig i sommar så har Hasse inför detta tagit på sig den ofattbart tunga uppgiften att ta fram videosekvenser på Ida från deras gemensamma barndom, då han varit väldigt flitig på att filma under deras uppväxt. Och eftersom jag kan lite filmklippning så har jag erbjudit mig att hjälpa till.

En dag satt jag med för att kika igenom några band för att hitta rätt band och avsnitt. Hjärtskärande är bara förnamnet. Men för mig blev det även en annan märklig upplevelse. Bilden av vem Malin egentligen var klarnade, ungefär som när man lägger ett pussel.

Omisskännlig var hennes energi och drivkraft. Hennes fantasi. Hennes oerhörda vilja att något hela tiden skulle hända. Sprallig… men ändå noggrann. Spontan men ändå klarsynt. Jag fick bl.a. bevittna hur hon såg till att Hasse filmade någon form av TV-program där hon och Ida var programledare, komplett med egenförfattade tittarbrev och tävlingar. Och de samlade “skatter” i skattviken på Gåsö.. -I princip skräp som drivit i land, förklarade Hasse hjärtligt.. eller de mängder av porslinsskärvor som skulle limmas ihop och återta sin forna form av tallrikar eller skålar.. just i det klippet tyckte jag mig skönja ett visst tvivel hos Ida.. annars återspeglade klippen genomgående två flickor som skulle göra vad som helst för den andre. Och Hasse hörs stundtals bakom den flitigt använda kameran, med sitt karaktäristiska ja jo… men jahaa.. mmm

Bilden, pusslet av Malin klarnade.. hon var ju exakt likadan under den tid jag fick dela med henne. Hon såg till att vi alla i bandet och vänner runt omkring helt enkelt umgicks. Då pratar vi inte bara fika utan det skulle fixas, trixas och styras, planeras och göras, som ingen annan gör.. från TV-spelskvällar och filmmys, festiviteter till aktivitetsdagar, paintball och grillning, bad, wakeboard och resor, gå på fotboll, utflykter och firanden, pepparkakshus, julklappsbyten, nyårssupéer och stora påskfesten, Hon knöt samman oss som vänner. Ett nav i livets hjul.

Det större pusslet.

Gåsö.

Nu blev det aldrig av att jag upplevde denna betydelsefulla plats tillsammans med Malin.

Men jag har sett otaliga bilder därifrån.

Jag föreställer mig Gåsö som en tavla. Västkusten från sin bästa sida.

Där det havsblå och himmelsblå endast skiljs åt av bergsgrå kobbar och skär. Fiskestugor och bryggor utspridda som små modellhus på öarna. Solsken, skärgården badar i dess guldaktiga skimmer.

Tavlan är ett pussel.

Men det är något som inte stämmer. I hörnet där solen bör finnas avbildad, är bitarna liksom tomma… som om att jag kan ana.. minnas, men inte se vad som ska finnas där för att motivet ska vara komplett.

För er Meidi och Hasse föreställer jag mig att dessa bitar inte bara är tomma, utan helt och hållet saknas. Där solen ska vara gapar hålrummet tomt och förödande. Pusslet kan inte bli komplett. Någonsin.

Meidi säger ofta, utan er vet jag inte hur vi skulle klara oss.. och jag har lika ofta undrat, men va… vad har just jag tillfört..? Men det är här jag kommit till viss insikt.

Allesammans här bär på olika pusselbitar som kan påminna om vad som ska finnas i det tomma hörnet av motivet.

Vi är de blanka bitarna som på sätt och vis kan överbrygga det gapande hålet

Allas vår saknad och sorg är enorm inom våra ramar för vilken relation man hade till Malin.

Ett är ju säkert, föräldrar skall aldrig behöva genomgå att överleva sina barn.

Och en sak har Hasse då och då skrivit, Malin var min stora kärlek. och det slog mig att det är det närmsta jag kan komma att ana hur det känns för er varje dag:

Att tänka sig in i att få sin stora kärlek ryckt ifrån en av självaste döden… då .. kan jag börja ana den smärta ni bär på.

Jag vill framföra det ödmjukaste tack att ni så kärleksfullt tar emot alla oss och bidrar till allas våra pussel av Malin, så tavlan aldrig bleknar."

Min fotbollstjej

Festival i stan. Glada människor, karuseller, överfyllda uteserveringar, uppträdanden och så Aroscupen i fotboll. Du har vunnit Aroscupen Malin. Vi hade ett väldigt bra lag och visst var du en av de bättre. Du var nära att ta en plats i det lag som åkte till Halmstad på Elitflicklägret. Men intresset och den där riktiga motivationen fanns inte riktigt. Det var så fantastiskt att få vara med som ledare och tränare för ditt lag. Jag lade ner mycket tid och energi för alla andra tjejer men det är klart att det var en otrolig förmån att få ha dig, min egen dotter, i det här fantastiska tjejlaget. Tänk så mycket vi har upplevt tillsammans. Alla cuper, resor och läger. Kommer du ihåg när jag spökade för hela laget i Rävnäs. Alla grät och ville åka hem till mamma. Då tyckte jag att jag hade gått för långt men med åren blev det en kul grej som alla skrattar åt än i dag. Så småningom kom andra intressen men passionen för fotboll behöll du och också glädjen att träna och röra på sig. Nu så här i EM-tider är saknaden extra tung. Jag vet att vi hade suttit hemma tillsammans framför TVn med chipspåsen och coca colan. Om du nu inte hade åkt till Ukraina och sett Sveriges matcher live förstås. Så som du gjorde när Sverige spelade EM i Portugal. Men då ringde du flera gånger om dan och berättade om allt som hände./Pappa/

Malins Gåsö

Midsommar på Gåsö. En tradition i familjen som du alltid har varit delaktig i. Du var här första gången en månad efter att du föddes. Och sedan dess har det varit ditt sommarparadis. Tänk alla somrar med din bästis Ida. Ni gjorde allt tillsammans. Ni hade alltid något att göra. Er fantasi visste inga gränser. Skattjakter, vattenlekar, gjorde kaffeserviser av ingenting (några skärvor var det väl), sydde kläder av ingenting, gjorde utflykter. Ja, alltid var det något på gång. Och alla hundratals hopp i havet från bryggan. Det kunde vara hur kallt som helst. Ni bodde i vattnet ändå. Just nu är det 14 grader i vattnet. Men hade inte hindrat er. När du blev äldre var du så noga med att hålla på traditionerna. Och jag vet att du gärna försökte sprida dem bland dina kompisar. Du var en fixare. Med din fantasi och kreativitet ordnade du det mesta. Inget är som när Malin var med. Det är vad man säger till mig. Nu är den tiden förbi. Det finns bara minnen kvar. Glada minnen som tyvärr bara blir ledsna minnen. Du är så saknad. Jag kan ibland undra vad jag egentligen gör här. Det kanske är orättvist mot alla andra att säga så, Meidi, Lotta, Sofia och Elli, mfl. Men utan dig känns livet ibland meningslöst. Men att missta sitt barn. Det kan inte bli svårare och mer sorgligt än så. Jag älskar dig Malin! /Pappa/

Finaste Malin, idag är det din 30-års dag. Jag satt precis och tänkte på vilken fantastisk 30-års fest du skulle ha fixat. Det skulle verkligen ha varit något i särklass. Jag hoppas att du hade bjudit din kusin på partyt också. Jag vill gärna tro att du firar på något sätt där du finns nu. Vi tänker alla på dig mycket och önskar vi kunde ställa tillbaka klockan. Många kramar från Andrea och familjen