2 november 2012

Tänker på dig

Nyss hemkommen från en natt på lasarettet. Det var med blandade känslor. Positivt eftersom
jag fick en bra behandling men bara att närma sig akutintaget kändes jobbigt. Såg 2 ambulanser
genom fönstret. I en av dem dog Malin. Undersökningsrummet låg tvärs över där jag var med Malin första gången. Mycket av det som hände mig kände jag igen från det jag kom in med Malin den gången som de tog henne på allvar. En förbättring märkte jag. De tog verkligen hand om mig nu.
Det var helt otroligt vad de jobbade med mig. Ett otroligt engagemang. Kan det vara den massiva kritik som man fick efter vår anmälan till Socialstyrelsen. Då släppte de hem Malin 2 ggr med värktabletter när hon var dödssjuk. Det slog mig också vilken kämpe som Malin var. Hon fick en påfrestande behandling. Hade väldigt ont i flera veckor. Hon hade ett helvete och ändå gnällde hon inte. Men hon hade inte en chans och jag blir så förbannad att de undanhöll allvaret i hennes sjukdom. Vi trodde hon var så gott som frisk. Hade jag haft den minsta aning om hur allvarligt det här var så hade jag kunna sålt allt jag äger och har och flugit henne till den bästa hjärtläkaren som man kunnat hitta. Men nu ännu allt över och allt är för sent.
I morgon är det allhelgonadagen. Den dagen när det är fullt med folk på kyrkogårdarna som tänder ljus och minns sina nära och kära. Redan idag var det fullt med folk och massor med ljus på gravarna.
Lite ovant att se eftersom jag är van vid att jag är själv där. Nästan alla dagar är Meidi och/eller jag där. För oss finns hon kvar. Jag hör hennes underbara skratt, ler åt hennes fantastiska humor, tänker på hennes olika egenheter, hur hon höll i en penna - den var ovanlig, hur hon lät när hon ropade på mig. Jag njöt när hon ropade på mig på jobbet: pappaa - kan du komma. När hon satte sig mitt emot mig, lade huvudet på sned - pappaa du kan väl sponsra mig? Jaså, vad behöver du då? Jag har inga kläder att ha på jobbet. Skulle behöva 2.000 kr. Då sade jag för det mesta att jag skulle fundera till i morgon men jag hade redan bestämt mig. Hon skulle få pengarna men jag drog av några hundralappar för att det inte skulle vara för lätt för henne. Men egentligen kunde jag ha gett henne allt men det hade naturligtvis inte varit rätt. Ville också att det skulle vara en viss rättvisa med Lotta.
Jag älskar dig min stora kärlek i livet och saknar dig så.

3 kommentarer:

  1. Oh vad fint Hasse,men vad ledsen man blir. Skönt att det gick bra för dig. Förstår att det måste ha varit otoligt jobbigt med alla minnen. Det är fint att mankan skriva på bloggen och tänka att man skriver till Malin. Det kanske kan skänka lite tröst. Kram från Andrea

    SvaraRadera
  2. Det ar sa hemskt sa det gar inte. Du skiver sa fint Hasse, det ar skont att bli pamind om smasaker som hur hon holl i pennan. Helt sant att det var konstigt, jag tror till och med dom forsokte "fixa" det i skolan. Men forstod dom att det var storre allvar pa sjuhuset? Men det ar ju inte sant! Och nu ar det forsent som du sager. Det ar mycket man angrar om man bara hade vetat. Kram.

    SvaraRadera
  3. "Hade jag haft den minsta aning om hur allvarligt det här var så hade jag kunna sålt allt jag äger och har och flugit henne till den bästa hjärtläkaren som man kunnat hitta. Men nu ännu allt över och allt är för sent."......

    Pjuh... kräktes lite inåt av sorgvågen och smärtan, vet att du verkligen menar detta... fyyyyy alltså =(

    SvaraRadera