Sälen

I morgon åker jag till Sälen. Är bara där en enda dag. Köket i lägenheten i Tandådalen är helrenoverad. Skall bli intressant att se resultatet. Malin var 9 år när vi köpte lägenheten. Hon var där varenda vinter i alla år. Ofta tillsammans med Ida. Hon trivdes verkligen där. Gick i skidskola och blev en duktig skidåkare. Varje år fick hon ett diplom som vi hängde på väggen vid hennes säng. Det blev många. När Malin gick bort åkte jag upp till lägenheten och tog ner alla diplom. Det var verkligen tungt och ledsamt.
Malin och Ida hade en otrolig energi. Ned till skidskolan. Åkte skidor tillsammans med gruppen några timmar. Hem och åt lunch. Så ut igen. Eftermiddag i backen. När liftarna stängde kom kälkarna fram. Sedan middag och efter det gick dom ut på baksidan och byggde snögrottor och snögubbar.
Malin och jag åkte ofta upp själva på sportlovet. 1994 var det OS i Lillehammer. På måndagen, dagen efter avslutningen så fick vi för oss att åka hela långa vägen till Lillehammer. Vi vandrade på gatorna, kollade på arenorna. Sedan åkte vi hem. Så vi har nästan varit på OS.
En gång åkte vi till Stöten. Malin bestämde att vi skulle åka "följa John". Jag var inte lika bra som Malin att åka i skogen men det var bara att hänga med. Det blev allt svårare. Till sist fastnade jag i en buske och stukade handen. Jag som skulle åka Vasaloppet veckan efter. Men det gick skapligt ändå.
Vi hade verkligen bra tillsammans där uppe. Det var så kul att åka skidor med Malin. Vi gjorde små utflykter och Malin hittade på en massa saker. Det var hopp, skogsåkning, baklänges och allt annat möjligt och omöjligt. När jag ser andra föräldrar som är ute med sina barn så tänker jag: Så här har jag också haft det. Så här bra kan det vara. Och ändå så uppskattar nog inte många det fina som de har. De förstår inte att en gång tar allt slut. De tar allt för givet. Men livet kan ändras på några sekunder.
Jag vet att Malin hade tänkt sig att hon skulle åka upp till Tandådalen med sina barn. Att de skulle få uppleva livet i Fjällvärlden precis som hon själv hade fått göra. Hon hade säkert hoppats att jag och Meidi skulle vara med då.
Nu blev det inte så. Jag kan och måste leva med det faktum att det inte blev några barnbarn att ta hand om. Men det jag har svårt att acceptera är att Malin inte fick det här livet. Jag läser om den fruktansvärda massakern i USA där 26 personer dödades i ett skottdrama, varav 20 barn. I Obamas tal till nationen säger han: "De hade hela sina liv framför sig, födelsedagar, examen, bröllop och egna barn." Så sa han om barnen som dödats." Så tänker jag om Malin.
Hörde också idag på bilradion ett program om barn. Psykologer svarade på lyssnarfrågor. En pappa undrade om det var något fel på dottern som varje natt inte blev lugn och inte kunde sova om hon inte fick sova i föräldrarnas säng. Psykologen svarade att han skulle vara glad för det. Och så är det. Malin kom till oss så gott som varje natt tills hon blev tonnåring. Det blev jag som fick trängas med henne. Men hon kände sig trygg och jag uppskattade verkligen att min dotter kom till mig om nätterna och att jag fick den förmånen att trängas med henne.
Ja, livet med Malin var en stor förmån i livet. En person som stod mig närmare än alla andra. Som ringde mig varje dag om allt möjligt och omöjligt. Som jag fick förmånen att jobba tillsammans med.
En alltför kort tid tyvärr. Nu finns Lotta där och det är tur för mig. Men tänk om Malin och Lotta fått jobba tillsammans. Så fantastiskt det hade varit. Det gör ont att tänka på den förlust som även Lotta har gjort. förlorat en förtrolig syster. Tänk så roligt de hade haft det tillsammans.