"Hur är detta möjligt. Det har gått två år. Men det
känns som igår.
Denna tragedi har ställt min tillvaro upp och ner. Länge
hade jag en konstig känsla av ovisshet kring vad min saknad och relation till
Malin betytt jämfört med någon närmre anhörig. Trots allt tillhör jag skaran av
personer som kom att lära känna henne i den senare delen, i vad som skulle visa
sig vara, hela hennes liv.
Jag kunde känna en märklig “inkräktande” känsla, att man
kanske skulle störa.. det finns ju vänner, för att inte nämna släkt och familj
som känt Malin bra mycket längre och på många punkter även bättre.
Men en dag för inte alls länge sen insåg jag vad min
lilla del betyder i sammanhanget.
Det är som ett pussel
Då Malins barndomsvän Ida ska gifta sig i sommar så har
Hasse inför detta tagit på sig den ofattbart tunga uppgiften att ta fram
videosekvenser på Ida från deras gemensamma barndom, då han varit väldigt
flitig på att filma under deras uppväxt. Och eftersom jag kan lite
filmklippning så har jag erbjudit mig att hjälpa till.
En dag satt jag med för att kika igenom några band för
att hitta rätt band och avsnitt. Hjärtskärande är bara förnamnet. Men för mig
blev det även en annan märklig upplevelse. Bilden av vem Malin egentligen var
klarnade, ungefär som när man lägger ett pussel.
Omisskännlig var hennes energi och drivkraft. Hennes
fantasi. Hennes oerhörda vilja att något hela tiden skulle hända. Sprallig… men
ändå noggrann. Spontan men ändå klarsynt. Jag fick bl.a. bevittna hur hon såg
till att Hasse filmade någon form av TV-program där hon och Ida var
programledare, komplett med egenförfattade tittarbrev och tävlingar. Och de
samlade “skatter” i skattviken på Gåsö.. -I princip skräp som drivit i land,
förklarade Hasse hjärtligt.. eller de mängder av porslinsskärvor som skulle
limmas ihop och återta sin forna form av tallrikar eller skålar.. just i det
klippet tyckte jag mig skönja ett visst tvivel hos Ida.. annars återspeglade
klippen genomgående två flickor som skulle göra vad som helst för den andre.
Och Hasse hörs stundtals bakom den flitigt använda kameran, med sitt
karaktäristiska ja jo… men jahaa.. mmm
Bilden, pusslet av Malin klarnade.. hon var ju exakt
likadan under den tid jag fick dela med henne. Hon såg till att vi alla i
bandet och vänner runt omkring helt enkelt umgicks. Då pratar vi inte bara fika
utan det skulle fixas, trixas och styras, planeras och göras, som ingen annan
gör.. från TV-spelskvällar och filmmys, festiviteter till aktivitetsdagar,
paintball och grillning, bad, wakeboard och resor, gå på fotboll, utflykter och
firanden, pepparkakshus, julklappsbyten, nyårssupéer och stora påskfesten, Hon
knöt samman oss som vänner. Ett nav i livets hjul.
Det större pusslet.
Gåsö.
Nu blev det aldrig av att jag upplevde denna
betydelsefulla plats tillsammans med Malin.
Men jag har sett otaliga bilder därifrån.
Jag föreställer mig Gåsö som en tavla. Västkusten från
sin bästa sida.
Där det havsblå och himmelsblå endast skiljs åt av
bergsgrå kobbar och skär. Fiskestugor och bryggor utspridda som små modellhus
på öarna. Solsken, skärgården badar i dess guldaktiga skimmer.
Tavlan är ett pussel.
Men det är något som inte stämmer. I hörnet där solen bör
finnas avbildad, är bitarna liksom tomma… som om att jag kan ana.. minnas, men
inte se vad som ska finnas där för att motivet ska vara komplett.
För er Meidi och Hasse föreställer jag mig att dessa bitar
inte bara är tomma, utan helt och hållet saknas. Där solen ska vara gapar
hålrummet tomt och förödande. Pusslet kan inte bli komplett. Någonsin.
Meidi säger ofta, utan er vet jag inte hur vi skulle
klara oss.. och jag har lika ofta undrat, men va… vad har just jag tillfört..?
Men det är här jag kommit till viss insikt.
Allesammans här bär på olika pusselbitar som kan påminna
om vad som ska finnas i det tomma hörnet av motivet.
Vi är de blanka bitarna som på sätt och vis kan
överbrygga det gapande hålet
Allas vår saknad och sorg är enorm inom våra ramar för
vilken relation man hade till Malin.
Ett är ju säkert, föräldrar skall aldrig behöva genomgå
att överleva sina barn.
Och en sak har Hasse då och då skrivit, Malin var min
stora kärlek. och det slog mig att det är det närmsta jag kan komma att ana hur
det känns för er varje dag:
Att tänka sig in i att få sin stora kärlek ryckt ifrån en
av självaste döden… då .. kan jag börja ana den smärta ni bär på.
Jag vill framföra det ödmjukaste tack att ni så kärleksfullt
tar emot alla oss och bidrar till allas våra pussel av Malin, så tavlan aldrig
bleknar."
Otroligt vackert skrivet..
SvaraRaderaÅå så fint skrivet. Jag känner också igen känslan och det kändes på något konstigt sätt som att något litet klarnade när jag läste dina vackra ord!
SvaraRaderaStarkt skrivet Micke, du är grym....
SvaraRaderaNaa, Micke. Du ar underbar. Det ar sa fint av dig, och tack for allt du har gjort. Jag bolar sa jag gar av. kram.
SvaraRadera