Men ack så fel jag hade.
Det var svinkallt och det hann bli kolmörkt ute samt att det var fullmåne. Nästan löjligt... Jag tänkte när jag gick där bland alla gravar att jag borde varit nojig, men förmodligen höll Malin alla gastar i schack =)
Väl framme var jag genomfrusen, men blev på nåt konstigt sätt varm då jag såg stenen.
Den var så fin. Lite typiskt Malin så var den finast av alla, stod verkligen ut och var finast pyntad =) Det fick mig att skratta för mig själv.
Jag tog av mig vanten och lade handen på stenen. Konstigt nog kändes den ljummen.
Men det var märkligt ändå.. Malin är så mycket mer för oss än ett namn på en sten. Så det kändes inte alls som jag trott. För mig personligen kändes hon inte mer där än någon annanstans, och det fick mig att må bättre. Dels känner jag ingen oro för att besöka stenen framöver och dels fick jag återigen bekräftat att hon alltid kommer vara med, var man än är.
Älskade vän, du är så oerhört saknad ❤
//Micke
Vad skönt Micke, nu har du gjort det.
SvaraRaderaJag var där för inte så länge sedan, kändes förjävligt att se hennes namn på en sten men skönt att kunna lämna blommor...och ha varit där.
Saknaden är enorm <3
Kram från oss i Göteborg
Vad skönt att du tycker så. Vi åker dit varje dag och ser till att det finns ljus och blommor, det känns som hon finns trots allt. Tack alla som åker dit. Nu har jag tagit hem stenar änglar och hjärtan och lagt hemma vid hennes foto. vill inte att dom skall bli förstörda under snön, men jag jägger ut dom igen i vår. Nu kommer jag inte att kunna vara där på 3 veckor jag reser till vänner i Thailand. Jag ska skicka upp ljuslyktor från alla er därifrån. Vi saknar henne så. Mamma
SvaraRadera