12 juni 2010

Lite läskigt, men på ett bra sätt...

Jag är inte religös över huvud taget. Däremot kan jag tänka mig att det finns något bortom det vi ser med blotta ögat. Och ända sedan jag var liten har jag varit ganska känslig för "spöken". Efter att min mor gick bort -98 ägnade jag ofta tankar till att säga åt henne att inte göra några hyss för jag är så nojig. Och hon visste det redan innan och har hittills inte "visat" sig, men jag har så klart känt av hennes närvaro då och nu.
Samma sak har jag tänkt till Malin. Jag vill att hon ska vara med men jag vill helst inte uppleva några konstigheter. Ni vet, i stil med att man känner sig iaktagen, skåpluckor som öppnar sig eller liknande... Håren reser sig på armarna bara jag tänker på det.

Men så händer det....

På natten mellan Malins födelsedag och fredagen så snackade jag i telefon med Anna. Vi pratade mycket om Malin, om hur mycket vi saknar henne, vad hon skulle fixat för tillställning för sin dag, hur mycket man vill prata med henne om. Vi snuddade även vid tanken att hon förmodligen är med oss på ett eller annat sätt. Man vill ju gärna tro det. Eller, man vill helt enkelt att det ska vara så.
Mitt i samtalet så får jag för mig att jag ska synka ihop en hemlånad iPad med min dator. För att göra det så måste man knappa in en kod i datorn som iPaden genererar helt slumpmässigt.
Jag aktiverade synkningen, och iPaden skramlade fram en kod. En fyrsiffrig kod.
Det stod 1982.

Jag blev tyst och Anna undrade vad som hänt. Det var inte utan att min röst darrade och jag tittade mig nervöst omkring i mitt mörka rum medans jag förklarade vad som just skett.

Men efter en kort stund så kändes det ändå skönt på nåt sätt.. det var så Malin på nåt sätt.. Ett ganska varsamt sätt att bara säga "-Jag är här"... och via ett medie som vi delade intresse för. Hasse vet vad jag menar, hon hittade alltid anledningar till varför det behövdes en ny dator till henne eller en iPhone till honom eller en iPod till Meidi (som hon fortfarande inte börjat använda).

Så Anna och jag känner åtminstone att det ett klart tecken på att allas vår Malin har hittat nya sätt att spela ett spratt. Hon är med oss och är precis som den hon var. Och det är en pyttepytteliten tröst i den oerhörda saknaden.

































3 kommentarer:

  1. Underbart! Jag undrar när hon ska busa för mig... Kärlek <3

    SvaraRadera
  2. Sprider sig en värme i kroppen när man läser det här

    SvaraRadera