13 maj 2010

Älskade Malin

Vad skriver man i en minnesblogg till sin älskade dotter?
Smärtan och saknaden är ju outhärdlig och jag förstår att vi får leva med det resten av våra liv.
Men jag känner en stor tacksamhet över det stora stöd som så många har visat oss. Det känns
bra att veta att Malin har så många vänner och kompisar och att honom lämnar så många ljusa
minnen efter sig. Ni betydde också väldigt mycket för Malin. I sitt rymliga hjärta hade hon plats
för många bästisar, många kompisar. Hon älskade Er.
Tack också för den här bloggen!

Ett litet minne vill jag bidra med:
Malin var så omtänksam och rädd om sin familj. Men hon hade alltid den där glimten i ögat och
var inte sen att fånga ögonblicket.
Jag besökte henne på lasarettet en kväll efter en tuff dag på kontoret. Jag hade en sådan intensiv huvudvärk och det såg naturligtvis Malin direkt. Hon klev upp ur sängen, tvingade ned mig med "stackars lilla pappa. Nu skall Du ligga här och vila". Hon hämtade ett glas vatten och en smärtstillande tablett, lade över mig sin gula filt, höjde sängen i lagom nivå så att jag skulle kunna se på TV och frågade vilket program jag ville se. Själv satt hon bredvid och vakade över mig. Men sedan såg jag hennes busleende. Hon tog fram ett gossedjur som hon tvingade mig att krama. Att det sedan blev ett foto som hon säkert visade många av Er, det förstod jag direkt.
Att plötsligt en sjuksköterska kom in i rummet och såg mig liggande där men en gossenalle,
nedbäddad i Malins säng, gjorde det hela ännu roligare.
/Din lilla pappa/

5 kommentarer:

  1. Vilket inlägg Hasse..
    Var riktigt tungt att läsa igenom, men precis lika härligt.
    Det där busleended känner jag väl igen. Och jag kommer sakna det lika mycket som hennes otaliga anektoder om dig, som för mig blivit som en idol. Vet inte hur mycket vi gapskrattat åt arbetspärm som glömts på biltak, två vänsterskor medtagna på tjänsteresa, joggat vilse på tjänsteresa och missat möte, polis som informerar om att du rullat ner fel bilruta osv osv osv... hoppas fler kommer ihåg mer och fler av dessa hysteriska historier. Kommer sakna detta så sjukt mycket, det var verkligen höjdpunkter när Malin sa att hon hade nåt att berätta om dig! Och vilken berättare hon var sen

    //Micke

    SvaraRadera
  2. Ja vi vet nog alla vilket leende det var. Helt underbart!
    Som Micke skrev är det tungt men ändå härligt att läsa. Jag kunde inte låta bli att le när jag läste pappaMalins inlägg, trots att tårarna rann längs kinderna. Så typiskt Malin :)

    // Lollo

    SvaraRadera
  3. Ser Malins busleende framför mig när jag läser ditt inlägg! Tänker på er! <3
    Kram Therese

    SvaraRadera
  4. Ja, det där busleendet känner vi nog alla till!
    Jätte fint inlägg Hasse!

    Kram Sofie

    SvaraRadera