Du är saknad

Igår var jag hemma hos dina föräldrar. När jag talar med dem så är det nästan som om jag kan höra dig. Dina föräldrar är helt underbara och de saknar dig så. Det gör ont i mitt hjärta att de ska behöva gå vidare i livet utan dig. 

Jag saknar dig också men på nåt konstigt sätt så hittar livet vidare i vardagen. 
Det är ofta som jag vill ringa dig och berätta saker och höra ditt skratt, eller höra dig berätta nåt roligt som hänt. Ja eller tråkigt. jag skulle nöja mig bara jag fick chansen att höra din röst.
Nu snöar det ute, vintern kommer detta år också.. Det är konstigt för när man kollar på gamla bilder av dig så är som att du fortfarande är i livet och jag blir så glad och fnissar åt minnena. Men det är just vad det är, minnen. Åh vad jag önskar att det hade fått bli många fler. Vi blir alla äldre och åren går. Du skulle ha vart 30 år nu. Jag undrar så vad du hade gjort idag. Vi hade säkert (och vad jag hoppas på) redan hörts idag. Kanske hade vi planerat in lunch tillsammans.  Alltid dessa luncher och sen en sväng in på Gina. Du hade säkert hittat nån tröja som du hade kunnat köpa i minst 2 färger..

Jag saknar att inte kunna ringa dig. Jag saknar att inte kunna höras. jag saknar att skypa med dig. Jag saknar att träffa dig. jag saknar ditt skratt. Jag saknar Dig. Jag önskar att du fortfarande fanns kvar. Och inte bara för min egna skull utan för allas. Vardagen är inte längre densamma för dem som kände dig.

<3>